Det är lustigt hur livet och dess förutsättningar kan ändras. Oerhört snabbt. Tidigare när jag gav mig ut på en löptur var frågan hur snabbt det skulle gå och om jag skulle orka genomföra ett intervallpass i en viss fart.

Nu är frågan istället om jag ens kommer att orka springa hela rundan och hur snabbt jag kommer få den där kissnödighetskänslan. Ett faktum som gör en väldigt ödmjuk och tacksam över de tillfällen då löpningen faktiskt fungerar.

Igår gav jag mig ut, efter en och en halv timmes peptalk med mig själv hemma i lägenheten. Jag hade lyckats tvinga ner kroppen i kompressionstights och övriga prylar, hörlurarna med peppande musik var på plats. Började lufsa så smått och kände att det fungerade. Det började regna så smått och jag njöt av den sköna känslan att andas in syremättad, frisk luft.

Efter tre kilometer kom första kissnödighetskänslan. Suck. Funderade ett tag på att ge upp och börja gå, men så tog tjurskallen över. Blev förbannad och tänkte att det är skallen eller blåsan. Jag tänker inte ge efter för en impuls, jag visste ju att jag egentligen inte var kissnödig – det var bara en känsla eftersom urinblåsa och andra prylar i magen ligger lite annorlunda just nu. Så jag bet ihop, nynnade ikapp med Swedish House Mafia som strömmade ut ur lurarna och fortsatte jogga. Vägrade dra ner på farten utan fokuserade istället på löptekniken. Blicken uppåt och framåt, sänk axlarna, spänn magen, lätt framåtlutad, hög stegfrekvens. För några ögonblick kände jag igen min gamla löpning innan kissnödigheten gjorde sig påmind igen.

Men jag vägrade ge upp. Fortsatte förbi Stadshuset, plockade till och med några löpare, tog ut steget lite extra när jag passerade aw:ande människor på Orangeriet och strävade vidare mot Mälarpaviljongen. Eftersom jag sprungit här många, många gånger tidigare visste jag att nu är det inte långt kvar hem. Snart får jag stanna och pusta ut. Lyckades få till en fartökning uppför backen i höjd med Thorildsplan innan jag var framme i Fredhällsparken och snart framme.

Kände en enorm tillfredsställelse över att med tankens kraft ha lyckats förflytta fokus från kissnödighet och uppgivenhet till beslutsamhet och styrka. Och som alltid var duschen efteråt underbar, liksom pastamiddagen. Hoppas få till många sådana här rundor innan kaggen sätter stopp för min löpning. Som ni märker är jag en envis jäkel, jag ger inte upp i första taget. Förhoppningsvis kommer jag ha nytta av det här när jag bokar in nya utmaningar i löpväg 2016… Tar gärna emot tips på spännande lopp som jag bara inte får missa, såväl i Sverige som utomlands.

Bild ovan: nöjd löpare pustar ut under Tranebergsbron.

En sak (bland mängder av andra) med att vara på smällen är att folk plötsligt känner att de kan ge dig råd och komma med små putslustigheter lite nu och då. Nu tror jag dock inte att folk tänker på att man kan bli irriterad på dem, utan de säger saker utan att mena det.

Som till exempel under den gångna veckan med träning på båt nere i Turkiet. På flygplatsen hamnar vi bredvid ett gråtande barn, varpå någon genast pekar på barnets mamma (som förtvivlat försöker trösta sitt gråtande/skrikande/hulkande barn) och lite skämtsamt menar att ”Snart är det din tur”. Eller när jag fick frågan om hur mycket jag hade tänkt jobba efter att barnet är fött och då fick rådet att det nog är bäst att jag drar ner på ambitionerna eftersom barnet kommer att kräva MASSOR med tid.

Jo, jag har hört det. Jag har hört allt det där om ”stor omställning”, ”livsomkastande händelse” med mera. Har hört det så mycket att jag ju delvis fått uppsöka terapeut på grund av detta. För jag är en person som gärna vill ha kontroll och ju osäkrare något är, ju mindre jag vet om något som väntar – desto mer stressad blir jag. Och kom nu inte och säg med en klapp på mitt huvud att ”Det blir nyttigt för dig att få barn så att du blir lite mindre ego”. Är SÅ less på den frasen. Sluta klappa mig på huvudet och komma med råd! Jag pratar hellre om väder och vind, relationer med vuxna, roliga drinkar och lopp jag vill springa än höra om hur jobbigt det kommer att bli när ungen är utklämd.

Vill poängtera att folket jag umgicks med nere i Turkiet var underbara. Härliga människor, men det var ju nya bekantskaper och när man inte känner varandra är det ju lätt att man drar till med någon icke genomtänkt fras för att ”lätta upp stämningen”. Och så blir effekten den motsatta. Är liksom nog deppig som det är över att mitt liv är slut och så vidare, även om jag vet att det inte är så, men en fas av mitt hittillsvarande liv är ju onekligen slut. Nu väntar jag bara på att Prag Marathon ska släppa platserna till nästa års upplaga, så att jag kan boka plats och skaffa ett nytt, icke-barnrelaterat fokus. Ska bli SÅ skönt!

Bilden ovan: powerbandpass med vacker utsikt i turkiska skärgården. Foto: Jonas Hansen. 

Fick ett läsarmejl tidigare idag som satte igång en hel del tankar i mig. Mejlskrivaren menade att jag verkar ha en tendens att sätta igång en massa projekt men sedan inte ro iland dem. Som till exempel chinsutmaningen för några år sedan (fast jag lyckades faktiskt med en chin i höstas, men tror att den kanske inte kablades ut tillräckligt bra) och 100 armhävningar-utmaningen för ytterligare några år sedan. Armhävningsgrejen tror jag rann ut i sanden för att jag inte riktigt kunde se grejen i att göra 100 armhävningar och bristande motivation, men absolut borde jag ju ha rapporterat lite tydligare om att jag faktiskt aldrig fixade denna utmaning.

Jag tycker absolut det är viktigt att också berätta om de mindre lyckade sakerna man tar sig för som träningsbloggare, för det finns ju folk därute som följer ens aktiviteter och kanske också skulle må bra av vetskapen om att inte allt går som planerat. När jag tänker efter tror jag att jag är lite för spontan och impulsiv för att greja utmaningar över en längre tid, såvida jag inte känner en mycket stark motivation att klara just den grejen. En sak jag är väldigt nöjd med är dock mina ultraäventyr förra året, även om de bidrog till min djupa svacka som sträckte sig över hela hösten och delar av våren i år. Och sedan kom ju en graviditet och tog vid. 

Men, jag grejade utmaningen att klara Swissalpine Marathon 78 kilometer och tränade i ett halvår inför detta. Fast jag många gånger tvivlade på om jag skulle klara det så gick det. Det är jag mäkta stolt över. Att UltraVasan en dryg månad senare också gick bra blev grädden på moset. När det gäller de mindre utmaningarna tror jag faktiskt att jag ska sluta prata så högt om dem och snarare se dem som roliga infall än utmaningar. För utmaningar har en tendens att skapa prestationsångest hos mig, något som hämmar snarare än motiverar…

Bilden: en utmaning jag nästan rott iland är att bege mig på en vecka fylld av funktionell träning och yoga ombord på en båt (är livrädd för yoga och har grava anlag för sjösjuka). Foto: Malin Berg.