Hur ska man prioritera löpningen till andra bitar i livet? Här är jag mitt i ett jobbigt intervallpass i Stadsskogen i Uppsala 2013. Foto: Karin Grip.

I senaste numret av magasin Spring läste jag en krönika signerad Anders Herrmann, en duktig Uppsalalöpare som jag har haft nöjet att träffa live ett antal gånger. Titeln var ”Rör inte min löpning” och det hela handlade om att folk har åsikter om att han tränar så pass mycket och hur detta påverkar hans övriga liv.

Under doktorandtiden tyckte hans kemiprofessor att det kanske ibland blev lite väl mycket löpning för Anders del och välmenande arbetskamrater och vänner har undrat om han verkligen ska träna så där mycket. Han blir ju bara skadad hela tiden och är dessutom inget proffs. Under en session med den psykolog han ibland träffar i samband med utbildningsterapin på psykologprogrammet ifrågasattes också hans löpning men den svåraste kampen har förts i Anders kärleksrelationer där diskussioner om prioriteringar har blivit en känslig fråga.

Anders försvarar sina prioriteringar med att han älskar det han gör och är nyfiken på hur bra han kan bli. Han är glad över att äntligen ha hittat något som gör honom passionerat lycklig och avslutar med att ”det är ju faktiskt så att den som har tyckt om något mest när den dör vinner”.

Den här krönikan berörde mig starkt och jag ska berätta varför. För även om jag inte på något sätt har varit eller är på Anders nivå som löpare så har jag ändå tvingats försvara min träning massor med gånger. Framför allt i kärleksrelationer där partnern har känt sig bortprioriterad, men även inför familj och arbetskamrater. Alltid har det sunda i att lägga så pass mycket tid på träningen ifrågasatts. Det som gjorde mig allra mest irriterad var då att folk blev sura när jag ifrågasatte hur de prioriterade sin tid. Att sitta i timtal framför tv:n, datorn eller med mobilen verkade inte alls vara lika allvarligt som att faktiskt ge sig ut och röra på sin kropp. Att faktiskt göra något som främjar ens hälsa.

Att träna på ett sätt man trivs med ger livskvalitet och bättre hälsa, det är jag helt övertygad om. Men däremot tycker jag det är viktigt att lite nu och då göra en ”reality check” och ställa sig själv frågan varför man egentligen tränar så pass mycket. Är det för att kompensera för något annat? Saknad efter kärlek, någon att tycka om, en mening med livet? Det är naturligt att man instinktivt hamnar i försvarsställning så fort ens prioriteringar ifrågasätts, men om du verkligen lyssnar inåt och är 100 procent ärlig mot dig själv – är du verkligen, verkligen nöjd med din situation? Eller är det lättare att hävda att löpningen är så pass viktig att jag inte har tid att ha en relation och hinna umgås med vänner som inte är löpare, fast jag innerst inne önskar något annat?

För egen del hamnade den här frågeställningen i fokus när jag blev skadad i höstas och inte kunde springa ordentligt på ett tag. Då hade jag ägnat den första halvan av 2014 åt massvis med träning inför Swissalpine Marathon och sedan UltraVasan. Jag var euforisk över min löpning men hade ett litet hål i hjärtat. Ett hål som blev allt mer påtagligt när löpningen försvann ur mitt liv på grund av en hälsporre. Hålet i hjärtat saknade kärlek och en riktig mening med livet. Träningen var en pusselbit, men jag insåg att mitt liv inte skulle fungera fullt ut om jag inte såg till att få ordning på hela pusslet.

Det handlar inte på något sätt om att sluta träna, men om att börja lära sig att kompromissa. När jag gick in i en relation med någon jag verkligen tyckte om och ville ha kvar i mitt liv insåg jag att det fanns mer i livet än träning. Han ifrågasatte heller aldrig mina val som ofta var fallet i tidigare relationer. Däremot ville jag anpassa min tillvaro för att kunna umgås mer med honom. Jag såg till att verkligen ta i när jag väl tränade och kände snart att jag kände mig starkare och piggare fast jag de facto tränade mindre antal timmar än tidigare. Men nu hade jag en fin anledning att genomföra mer effektiva pass och sakta men säkert kom jag fram till att för mig är det så här livet ska vara. Så på ett sätt kan jag tacka hälsporren för att den tvingade mig att ifrågasätta mina tidigare val och börja min resa mot ett mindre kompromisslöst jag.

Men det här är som sagt min resa, den behöver inte vara densamma som andras. Till exempel Anders. Hur som helst vill jag tacka honom för en ytterst tänkvärd krönika och önska honom all lycka med livet och löpningen! Fler tankar på temat kärlek, liv och löpning?

Löpare i närheten av Ulvåtjärn under midsommar- och fjällöparhelgen i Storulvån under den gångna helgen. Det var ett härligt gäng löpare på alla möjliga nivåer som sammanstrålade för löpning i fantastisk miljö och bästa tänkbara väder. Foto: Petra Månström.

Under den gångna helgen befann jag mig på Storulvåns fjällstation för att delta i deras midsommar- och fjällöparfest. Under en av kvällarna föreläste jag om de två ultraäventyr jag var med om i fjol, Swissalpine Marathon och UltraVasan.

Efter föreläsningen fanns möjlighet att köpa signerade böcker av mig till specialpris och fram kom en pigg dam som glatt förkunnade att idag hade hon sprungit hela tre mil i den krävande fjällterrängen. Visst, hon hade sprungit maror och Lidingölopp tidigare, men löpning till fjälls är något helt annat. Hon var så stolt och hennes lyckliga leende var väldigt smittsamt. Jag kände mig genuint glad för hennes skull, att kunna känna stolthet och glädje för sina bedrifter oavsett vilka de är. För någon kan det handla om att ta sig upp ur soffan och ut genom dörren för en powerwalk, för någon annan kan det vara att springa i fjällen.

Vart vill jag då komma med det här? Jo, många nykläckta löpare kan lätt bli lite förskräckta och känna mindervärdeskomplex inför rutinerade löpare som har grejat både det ena och det andra. Man kanske känner att vad har jag att komma med, några futtiga kilometer när andra springer ultralopp? Kanske känner man sig rentav så futtig att man knappt vågar ge sig ut, än mindre prata om sin löpning med andra. Minns själv hur det var för mig i början av min löparkarriär när jag inte kände mig som en ”riktig” löpare. Tyckte det var fånigt att liksom bara kliva ut genom dörren och köra, var rädd för att bli utstirrad och utskrattad.

Tänk inte så! Det blir så begränsande. Om du vågar ta plats med din löpning och faktiskt tala om att du känner dig nöjd och stolt, då kommer du få så mycket pepp och glädje från andra att din motivation stiger tusenfalt. Och skulle det mot förmodan vara någon surkorv som vill förminska din prestation, tänk på att det finns en anledning till att folk är trista och missunsamma. De mår sällan särskilt bra själva och känner sig starkare genom att trycka ner andra. Det här är ett mantra jag själv har fått upprepa och påminna mig om genom åren, då jag tydligen lyckades reta upp en del genom att blott existera, vara kvinna och faktiskt få skriva om min löpning på en stor dagstidningssajt. Sådant sticker i somligas ögon, kan jag lova.

Låt dig inspireras av den lyckliga damen som kom fram efter föreläsningen. Våga berätta om vad du har åstadkommit, såväl live som i sociala medier. Jag lovar att du inte kommer att ångra dig. Din löpning är precis lika viktig som alla andras, det gäller bara att inse det. Och som jag brukar säga: det är viktigare att springa snyggt än att springa snabbt, för med rätt teknik kommer chanserna till skadefri löpning att öka rejält.

Här står jag och skålar in midsommaren 2015 med friskt fjällvatten i kåsan. Foto: Privat.

Som jag bloggade om tidigare i veckan så är de där traditionella storhelgerna inga direkta favoriter. Det finns liksom ett osynligt tryck utifrån på att man ska ha så fantastiska planer.

Sitta i skärgården och fira en Pripps Blå-midsommar, liksom. Efter att i flera års tid ha inlett midsommaraftonen med något slags cirkelpass i sällskap av MarathonMia med flera dök det i fjol upp ett spännande erbjudande: Storulvåns fjällstation uppe i Jämtland skulle för första gången köra ett löparevent i samband med midsommarhelgen. Och de behövde några som kunde hålla inspirationsföreläsningar om löpning.

Vi tvekade in i det sista. Fira midsommar i fjällen, kunde det verkligen vara något? Säkert omgiven av en massa lyckliga par också, för att inte tala om barnfamiljer. Vi velade hit och dit, men till slut satte vi oss i bilen och åkte upp. Och helgen blev verkligen så mycket bättre än vi någonsin hade kunnat ana. Paren och familjerna var skönt uppblandade med människor med andra familjesituationer. Löpningen var dessutom i toppklass. Såväl på midsommarafton som på midsommardagen sprang vi härliga pannbensturer i snöyran.

I år är vi på plats igen! Det hela bestämdes ganska sent, men vi gillar ju att vara spontana. Mia är med precis som i fjol och även om jag inte direkt kan springa så kan jag i alla fall ta mig omkring och andas frisk fjälluft. Det är något helande och rogivande med att vara häruppe. Kropp och själ får nödvändig återhämtning. Maten smakar godare, man sover bättre än någonsin. Mina graviditetskrämpor börjar avta något. Illamåendet och ryggontet mildras av att jag är ute och rör på mig. Att sitta på en kontorsstol i timtal funkar absolut inte just nu, inte heller att stå upp och jobba. Men konstigt nog går det bra att harva omkring på fjället. Fascinerande men bara att tacka och ta emot…

Ja, det blir en annorlunda midsommar men på ett kul sätt där jag befinner mig i ett sammanhang med roliga människor där det pratas och utövas löpning. Och det finns gott om tid till eftertanke och vila. Jag gillar det skarpt. Så här vill jag ha det oavsett familjesituation. Vill aldrig sluta vara nyfiken på livet och utmana normer. Imorgon ska jag föreläsa om mina ultraäventyr från i fjol!

En riktigt glad midsommar på er!

I senaste numret av magasin Spring berättar Cafés modechef Daniel Lindström om hur löpningen räddade honom i samband med hans skilsmässa.

När det krisar privat kan löpningen faktiskt vara livsavgörande. Det låter kanske väl dramatiskt, men vi är många som kan intyga att det stämmer. Till exempel tidningen Cafés modechef Daniel Lindström, som i intervjuer har berättat om hur löpningen dämpade ångesten i samband med hans separation. För egen del har löpningen räddat mig flera gånger, dragit upp mig på banan igen när allt har känts hopplöst.

Att syssla med något som ger frisk luft, endorfiner och ett allmänt välmående är ovärderligt när det blåser snålt på det privata planet. Minns alla de gånger då jag med tårar i ögonen har kört intervaller på Västerbron eller ett rejält långpass i skogen – och kommit hem i en helt annan sinnesstämning än när jag gav mig iväg.

I fjol hade jag en riktig dipp runt midsommar. Det är ju den där helgen då alla ska sitta ute i skärgården, ha blomsterkrans i håret och äta midsommarbuffé i glada vänners lag. Själv har jag aldrig upplevt en sådan midsommar, för det mesta har jag bara önskat att den där eländiga helgen ska vara över. Har också avskytt alla hurtiga slentrianfrågor om vad jag ska göra just den helgen och mumlat fram något knappt hörbart som svar. Förra året kände jag verkligen att den här helgen suger, lite på samma sätt som nyårsafton. Alla som inte har planer enligt någon slags norm blir utanför och mår dåligt.

I fjol sprang min kompis Mia (vänster) och jag Jämtlandstriangeln på midsommardagen. I mitten Christine Hägglund, som har sprungit längs svenska fjällkedjan från norr till söder. Foto: Privat.

Men istället för att sitta hemma och deppa ihop bestämde jag mig för att göra något vettigt. Så jag och min kompis Mia drog iväg norrut, till Storulvån, för att delta i deras midsommarhelg med temat fjällöpning. Upplägget var att bo på fjällstationen, njuta av den goda maten och göra löpturer på dagarna. Höjdpunkten var när vi på midsommardagen, i ymnigt snöfall, sprang Jämtlandstriangeln. Nu kom vi inte hela vägen fram till Blåhammaren eftersom ryktet sade att det låg meterdjup snö däruppe, men vi skrapade ändå ihop lite över 42 km. Med andra ord ett riktigt bra träningspass inför Swissalpine Marathon som väntade mig månaden senare.

Mixen av fjälluft, fysisk aktivitet, sköna människor och god mat fick mig att för några dagar glömma deppen på det privata planet. Och när jag kom hem var min sinnesstämning mycket bättre. Saker och ting kändes inte längre hopplösa utan hanterbara.

Så till er som liksom jag har blandade känslor inför storhelger som midsommar vill jag helt enkelt säga att underskatta inte vad lite fysisk aktivitet, miljöombyte och god mat kan göra. Helt klart värt att prova. Ta hand om dig och dina känslor i midsommar!

Foto: Privat.

Jag har en kompis som gärna vill gå ner lite i vikt. Då brukar jag påminna om att målet snarare borde vara att få kläderna att sitta bättre, alltså att öka muskelmassan och minska på fettet. ”Smalfet” är ju som bekant inte särskilt hälsosamt.

Hur som helst. Kompisen kämpar och kämpar, powerwalkar, PT-tränar och joggar och menar att ”Varför händer det ingenting? Jag äter ju så hälsosamt och tränar ofta!” Hon är väldigt hälsomedveten och lägger en stor del av sin inkomst på ekologiskt och närproducerat. Nötter, chiafrön, kokosolja och avokado är några av favoritlivsmedlen och absolut inget fel med det, jag äter själv ofta och gärna av dem. MEN: dessa livsmedel är näringstäta men också kaloririka. Visserligen är det nyttiga fetter, vitaminer och mineraler i mängd, men faktum kvarstår: får du i dig mer energi än du gör av med så tar ju överskottet vägen någonstans. Det här har jag i all ödmjukhet försökt att förklara för min väninna, men än så länge utan framgång.

Är det förresten något jag verkligen avskyr så är det ordet bantning. Jag associerar genast till pulver, soppor, späkning och ångest. Bantning suger, jag tror istället på att skapa en livsstil där bra mat, träning och lite ”själslig njutning” är självklara inslag. En vanlig missuppfattning hos många är att man kan äta stora mängder ”hälsosam” mat bara för att den är näringsriktig. Men nej, för mycket valnötter, cashewnötter, mandelgrädde, avokado, kokosolja eller vad det nu kan vara kommer inte att få dina kläder att sitta bättre.

I morse fick jag ett pressmeddelande med budskapet att svenskarna har tröttnat på alla hälsotrender. Huvudanledningen till detta uppges vara att de olika budskapen skapar förvirring och det är svårt att veta vad man ska tro på. Raw food, LCHF, paleo, levande föda, glutenfritt, laktosfritt…puh – ja, vem som helst går ju snart på knäna av alla budskap som ivrigt pumpas ut. Och absolut, vi som jobbar inom media gör sällan konsumenterna klokare i vår strävan efter uppmärksamhet och klick.

Jag är också trött på alla hälsotrender. Särskilt nu som gravid får man höra alla möjliga tokiga och mindre tokiga råd om vilken kosthållning man ska ha. Tänker på Dave Grohl i Foo Fighters som ramlade av scenen och bröt benet på Ullevi för några dagar sedan. Efter att en läkare fixerat benet på plats fortsatte Grohl konserten sittande på en stol. Så jäkla coolt och så sjukt mycket rock’n’roll! Tänker att den inställningen vill jag ha också till allt detta med hälsotrender, graviditet, träning och så vidare. Jag kör på, bara för att det är så underbart roligt att ha en kropp som funkar och mestadels hänger med på allt man hittar på. Skulle jag misslyckas så måste jag försöka resa mig ändå. Allt funkar, tror jag, bara viljan finns 🙂

Jag efter en kombinerad löp- och gångtur runt Kungsholmen igår. Foto: Privat.

Jag hör till dem som njuter mer av barn UTANFÖR min kropp än när när vederbörande ligger INUTI min mage. Jag är också mycket trött på uppmaningen att jag ska passa på att njuta av graviditeten nu, för ”sedan är det kört”.

I yngre år säsongsjobbade jag i fjällen och ledde barngrupper i olika åldrar. Vi gjorde utflykter på fjället, samlade blommor och plastade in egna vykort, bakade pinnbröd och kastade smörgås med platta, roliga stenar nere vid sjön. Kidsen var softa och vi hade en skön skämtjargong som jag gillade. Jag fattar att det är något annat att ha ett eget barn, du kan ju inte se fram emot att få lämna bort det om någon timme. Att ha barn är ett livslångt ansvar, det inser jag. På samma sätt som det är ett livslångt ansvar att ta hand om sig själv, träna och äta bra och därmed optimera sina möjligheter att få leva ett kvalitativt liv så länge det bara går.

Det jag är less på är att oavsett civilstånd och familjesituation i övrigt ska man alltid få diverse uppmaningar och råd pådyvlade på sig. När jag var 37 år och singel fick jag ofta höra att ”Känner du dig inte stressad över att inte ha träffat någon än? Hur tänker du kring det här med barn?” Hmm, som om jag ALDRIG tänkt den tanken och behövde bli påmind om den där Stressen… Klart som fasen att jag har nojat kring detta, typ sedan jag fyllde 35. Ska man aldrig träffa någon vettig? Hur gör jag om jag helt enkelt inte träffar någon? Gifter mig med mina löparskor?

Nu när jag väntar barn får jag istället höra variationer på temat ”Passa på att njuta nu, för sedan kommer du inte hinna med din relation och sömn kan du glömma”. När jag får höra det där tänker jag att det mesta är projiceringar, andras upplevelser som man får ta del av. Visst förstår jag att det inte är ett enkelt jobb att ta hand om ett barn men någonstans känner jag ändå att vaknätter, där man faktiskt också kan ta hjälp av respektive och familj, känns mer överkomliga än alla de graviditetskrämpor jag har fått känna på. Och mer lär det bli, ju längre gången man blir.

Dessutom: att vara över 35 och ägna stora delar av sin vakna tid åt att noja och fundera över hur ens liv ska bli, det är en tid i livet jag är glad över att slippa. Just nu känns ALLT, inklusive hot om vaknätter, olydiga busungar med mera, långt mer överkomligt än att tvingas bemöta frågor om hur jag tänker kring barn och graviditet. En kvinna som är singel, barnlös och mellan 35 och 45-ish har det inte lätt. Män i samma ålder kan också ha det tufft, men de slipper åtminstone ha den där jäkla klockan som klämtar allt högre. De är trots allt biologiskt spelbara under en längre tid. De kan slappna av på ett annat sätt och inte tvingas ta förhastade beslut, dejta fel personer, noja sönder tillvaron och så vidare.

Jag är snart 40 och börjar inse att för varje sekund man lägger till sitt liv träder man in i en ny fas. Man får nya intryck, nya insikter. Jag tänker inte passa på att njuta just nu eftersom kroppen och knoppen inte samarbetar med mig. Jag tänker fasen inte se livet med barn som en tillvaro där man sakta glider ifrån sin partner och blir trött, otränad och sönderstressad. Då tänker jag ta fram mitt månströmska pannben och göra saker på mitt sätt. Njuta livet igenom, helt enkelt.

Ha en fin söndag!

Ja, man kan skämta om allt. Men med finess. Vi löpare är också människor, trots att vi stundtals kan verka gjorda av stål… Foto: Pexels.com.

I veckan fick en krönika i tidningen ETC stor spridning i sociala medier. Den hade rubriken ”Om löpning som livsstil” med underrubriken ”Folk som älskar att springa har nästan en solid aura av självgodhet omkring sig”.

Eftersom jag gillar humor var det många som delade krönikan med mig och undrade vad jag tyckte. Men nej, hur mycket jag än försökte så kunde jag inte skratta åt texten. Skrattet fastnade i halsgropen. I synnerhet den här passagen gjorde mig riktigt besviken:

”Nu är ju maratonlöpare lite som nassarna i Sverigedemokraterna, undantag, men vi har ju alla vardagslöpare. De vi ser på arbetsplatser, skolor och gator och torg, som verkar vara helt normala människor med sunda och bra värderingar. Så plötsligt ser man dem på håll, klädda i shorts över långkalsonger, skor från framtiden och ett vattenbälte.”

Jo, jag fattar att skribenten, som titulerar sig ”komiker och säljare som samlar på slipsar”, skruvar till det lite extra för att få reaktioner. Och reaktioner har han fått, krönikan har ju delats tusenfalt. Säkerligen många gånger mer än det här inlägget kommer att delas. Men jag kan ändå inte låta bli att vara lite motvalls här, för en gångs skull. Jag tänker inte stämma in i hyllningskören av den där krönikan. Jag går till och med så långt att jag tycker att den där krönikan aldrig borde ha publicerats. Absolut, kalla mig humorlös och torr – det bjuder jag på. Kanske berörde han en öm punkt hos mig, så kan det mycket väl vara. Men likväl: Ja, jag springer maraton ibland. Men är mitt utövande av min idrott så störande att jag förtjänar att jämföras med Sverigedemokraterna? Det tycker jag var en väldigt ogenomtänkt formulering.

Jag funderar i mitt stilla sinne över vad som får krönikeskribenten att raljera så till den milda grad. Det kommer alltid att finnas folk som utövar sporter man stör sig på. Kan till exempel här och nu avslöja att crossfit är en träningsform som jag retar mig en del på. Förmodligen för jag knappt har testat den och med detta kommer säkerligen en bunt fördomar. Jag stör mig också på golf, men tänker inte skriva något elakt och raljerande om golfare för det.

Tänker inte ägna det här inlägget åt att bemöta de olika angreppen i nämnda krönika, utan bara konstatera att jag inte skrattade åt den. Det sägs att man ska kunna skämta om allt och det är jag den första att skriva under på. Men då ska skämtandet ske med finess, vilket jag inte anser är fallet här. Och JA, jag trivs med mina ”fula solglasögon och löpning i hällregn”. Finns inget bättre nästan. Och det bästa med löpning är att jag kan njuta av precis lika mycket god mat och dryck som krönikören, fast (enligt forskningen) under längre tid eftersom lagom mycket löpning förlänger livet. Vem vill säga nej till mer njutning? Inte jag åtminstone. Så nu drar jag på mig mina ”skor från framtiden” och springer mig i form till nästa after run…

Okej då, länkar motvilligt till ovan nämnda krönika 🙂

Ha en finfin fredag, oavsett om du gillar löpning och löpare eller ej!

Morgonens frukost ägde rum på Riche och bjöd på grapefrukt såväl i fast som i juiceform. Gillar det! Foto: Petra Månström.

Det är något visst med frukostmöten. Oavsett om det är jobb eller privata saker som ska avhandlas så vilar det något magiskt över de tidiga morgontimmarna. Åtminstone är det så för mig.

Man har bara varit vaken någon timme, dagen är ännu ett oskrivet blad. Kanske dröjer sig en dröm man drömde under natten kvar i minnet och ger inspiration, kanske är det känslan av ny dag och nystart som ger kraft. Den värsta morgonrusningen har fortfarande inte kommit igång när man sätter sig på tunnelbanan och man får vara ostörd med sina tankar och intryck. Jag har många frukostställen här i Stockholm som jag tycker om, alla har sin speciella charm. På Kungsholmen där jag bor hör Bageriet 1935 i Fredhäll och Mellqvist på Rörstrandsgatan till favoriterna. Området kring Stureplan är mer en vit fläck för mig, fram tills i morse då jag för första gången testade frukosten på Riche. Det var avgjort den dyraste frukosten jag har ätit, men vilken frukost det var! Riche Continental är en riktig långsittarfrulle med allt du kan önska dig: hur mycket kaffe du vill, färskpressad juice, yoghurt, olika sorters bröd och pålägg och en härlig halva grapefrukt. Har alltid älskat grapefrukt men just nu är jag extra beroende av den här underbart bittra frukten.

Men nu var det inte bara frukosten jag skulle skriva om, utan också min dejt. I Sverige har vi ju en möteskultur som jag som rastlös person ofta kan tycka är rätt påfrestande. Det ska stötas och blötas och mötas, i tid och otid. Men möten som dagens ger mig verkligen något, på riktigt. Samtalet berörde såväl privata delar av livet som mer jobbmässiga och jag kände att jag definitivt vill ha mer möten av den här typen i mitt liv framöver. Är extra glad över att den där morgonkänslan av ny dag, nytt blad dröjde sig kvar även när vi skildes åt. Tänk vad möten med en del människor kan göra, visst är det häftigt! Är tacksam över att den här dagen har varit den mest inspirerande och kreativa jag haft på länge, länge. Det tackar jag min fina frukostdejt för.

Älska frukostdejter, helt enkelt! Hur ser din favoritfrukost ut?

Obligatoriskt bett i medaljen efter målgång i Punta Cana Half Marathon i april i år. Sedan väntade en härligt dignande frukostbuffé på hotellet! Foto: Jonas Hansen.

I löparkretsar får man ofta höra att man ska vara försiktig med styrketräningen, ”för att inte lägga på sig muskler och bli långsam”. Eller att si och så många kilo minus på vågen ger si och så många minuter snabbare miltid.

Det är alltså uppenbart att påståenden som de jag har nämnt får många att försöka sig på kortsiktiga lösningar för att nå sina mål. Oftast med mycket trist facit i form av skador och i värsta fall mycket lång frånvaro från träningen. Konsekvenserna för tjejer som ligger lågt i vikt är förstås också uppenbara: hormonella störningar som kan orsaka tråkigheter som benskörhet, stressfrakturer och mensbortfall. Jag skulle vilja påstå att tjejer tar långt mer stryk än killar av att ligga på lågt energiintag. Ändå är det många som faller för frestelsen att kapa några kilon. Något som förekommer såväl i motions- som elitkretsar. Har bland annat pratat en hel del med Malin Ewerlöf om detta och hon bekräftade att ätstörningar var mycket frekvent förekommande när hon var elitaktiv. Inte hos alla, men hos flera av dem som inte hade den där naturligt smala löparkroppen.

I mina motionslöparkretsar har jag också sett en hel del misstänkta och även bekräftade fall av ätstörningar. Ibland handlar det kanske mer om viktstörningar än rena ätstörningar, alltså att personen i fråga tränar så hårt att hon eller han helt enkelt inte hinner få i sig tillräckligt med energi och tappar vikt av den anledningen. Eller så är det ett större fokus på att kontrollera matintaget av rädsla för att gå upp i vikt. Och visst, initialt får man en belöning i form av krossade personbästa, ryggdunkningar och annan uppmuntran. Men priset man får betala en tid senare är väldigt högt och knappast värt utdelningen.

Ja, jag vet att bland annat Jonas Colting säkert någonstans här hade påpekat att problemet med övervikt är långt större än det här problemet och därför hellre borde diskuteras. Men jag menar att det här är parallella problem som båda är värda att debattera och diskutera. Jag tycker mig se en ökad polarisering bland svenska motionärer nu för tiden: antingen är man överviktig och tränar mycket lite eller inte alls, eller så är man väldigt medveten och tränar ofta. Snälla, säg att jag har fel här – för jag vill helst inte tro att den gamla, hederliga motionären som tränar ett par-tre gånger i veckan är på utdöende? Kan det vara så att många resonerar som så att när jag ändå inte hinner träna typ varje dag kan jag lika gärna strunta i det?

Diskuterade just det här med en god vän igår och insåg att för min del gäller: hellre stark, sund, skadefri och lite långsammare än ätstörd, snabb och (på sikt) skadad. Livet är så mycket mer en späkning och pers, åtminstone för mig. Dessutom går det faktiskt att bli riktigt snabb utan att mixtra med maten, se bara på längdskidåkare och triatleter. Men det finns inga genvägar, man blir bra på det man tränar. Genvägar är oftast senvägar…

Amsterdam halvmaraton 2012, min hittills snabbaste halvmara som jag betade av på 1.41. Foto: Marathonfoto.

Tidigare i veckan läste jag ett blogginlägg som satte igång en hel del tankar. Inlägget var skrivet av en man som inom kort ska fylla 45 år. Han ställde sig i och med detta frågan hur länge till han kunde förvänta sig nya personbästa, som nu var drivkraften i hans löpning.

Och när den tiden är förbi, hur skulle han då motivera sig till fortsatt träning? En inte helt lätt puck om man haft ständigt förbättrade tider som största målsättning. Jag drevs också mycket av en önskan om nya pers när jag höll på som mest med intervaller och organiserad grupplöpning för några år sedan. Det blev lätt även tävling på träning, som kanske också var en orsak till att de så hett efterlängtade persen uteblev. Jag kanske helt enkelt hade tagit ut mig för hårt på träningspassen?

Idag vet jag att jag eventuellt kan förbättra mig på några distanser, om jag nu satsar ordentligt. Borde väl åtminstone ha några år kvar till min ”peak”, men frågan är om jag har lust att underkasta mig den mängd och intensitet löpning som i så fall krävs. Tror att mina ultraäventyr i fjol satte igång en rad nya och nyttiga tankar i mig. Jag började förstå att det finns andra sidor av löpning än enbart asfaltslopp i storstäder. Visst är det kul att blåsa ur på ett millopp eller en halvmara ibland, men det blir lätt enformigt för mig. Jag behöver variation.

För mig har ny motivation till träning kommit i och med att jag börjat kombinera resor till mer udda platser med att springa ett lopp. Punta Cana Half Marathon i april i år var ett exempel, nu är jag sugen på liknande utmaningar. I hög luftfuktighet och tropisk värme är det svårt att rå på gamla pers och det är väldigt skönt. För då kan man direkt koppla bort perstankarna och istället fokusera på att ha kul. För kul har man och det är faktiskt roligare att springa lopp när man inte behöver använda alla krafter och allt fokus till att hålla farten. Jag har insett att jag aldrig kommer att ta något OS-guld och då är det rätt skönt att bara ta det lite lugnt. Och tänka på allt gott man ska äta och dricka efter målgång, en nog så bra motivator.

Men jag förstår att alla inte kan skifta om från tidsmål till vagare hälso- och glädjemål. Vissa måste helt enkelt ha ett väldigt konkret mål. Men då gäller det att sätta realistiska mål och de kanske inte alltid kan handla om att klå tiden du hade som 25-åring nu när du närmar dig 50. Däremot kan det ju vara sunt att acceptera att farten går ner med åren och du kommer alltid att kunna förbättra den tid du har just nu, även om den inte nödvändigtvis blir bättre än ditt pers. Men det kanske inte är hela världen egentligen? Ett mer ytligt mål (om jag nu försiktigt får lansera ett sådant) kan ju också handla om att hålla sig snygg, fräsch och i form. För sig själv, sin partner, medlöparna i spåret och så vidare…

Fler idéer på hur man kan motivera sig till fortsatt träning efter persåren?