Kaffe och cigarretter eller snus istället för lunch? Nej tack, men ibland är det svårt att acceptera andras knepiga matvanor och sätta tänderna i sin näringsriktiga måltid. Skuldkänslorna, som ju bara är just känslor, är svåra att hantera när man är extra känslig. Foto: Pixabay.
Ni som har följt mig på Maratonbloggen och nu på den här bloggen vet kanske att jag har haft (och av och till fortfarande har) en del problem med min inställning till mat.
Idag vet jag hur viktigt det är att äta balanserat, näringsriktigt och bra och försöker verkligen att njuta av mycket och god mat. Det går för det mesta bra och jag vet ju också att tränar man mycket är det extra viktigt med rätt mat.
Sedan jag fick veta att jag väntar barn har jag dock haft en del mildare återfall av min gamla ätstörning. För tyvärr är det ju så att i likhet med andra beroenden är det svårt att bli av med dem helt och hållet. Man kan med tankens hjälp hålla dem i schack ett tag, men ibland händer saker som rubbar balansen. Som nu är fallet med graviditeten. Det som händer nu är att i och med att jag inte kan träna lika mycket som jag brukar får jag för mig att jag måste dra in ordentligt på maten. Och ett sådant resonemang blir ju tokigt när det ju i själva verket är så att man behöver extra mycket näringstät mat under graviditeten. Kroppen går på högvarv och är i färd med att skapa en ny människa, vilket kräver mycket och bra energi.
Jag har alltid känt mer eller mindre skuldkänslor när jag äter vad jag anser är ”mycket” utan att ha tagit ut mig ordentligt fysiskt innan. I en grupp människor vill jag innerst inne vara den som äter minst och känner mig ibland ”misslyckad” när jag anser mig tappa kontrollen över mig själv och äter mig mätt. När de tankarna kommer brukar jag oftast säga åt mig själv att skärpa mig. Få mig att inse att detta bara är tankar och inget man behöver agera på. Det fungerar som sagt oftast, men inte alltid.
Ett stort problem för mig är att umgås nära andra människor som också har problem med maten, för då riskerar det korthus av styrka jag mödosamt har byggt upp sedan de värsta ätstörningsåren att rasa. Har en del bekanta som inte tränar alls eller sporadiskt och ofta hoppar över måltider. Innerst inne vet jag ju som sagt att de gör sig själva en björntjänst, för till exempel kaffe och cigaretter eller snus (eller ingenting alls) är ju ingen ersättning för en näringsrik måltid. Men i verkligheten förvirrar deras beteende mig eftersom jag tenderar att vilja anpassa mig efter dem, vill ju inte vara det där ”monstret” som vräker i sig mat när de har sådan god självkontroll.
Tycker överlag att det är svårt att njuta av mat om den jag umgås med inte äter alls eller äter mycket lite. Inser förstås att det är med mig själv jag måste göra det mesta arbetet, ska vännerna vilja förändra sin livsstil måste det vara ett aktivt val från deras sida. Men jag lider lite med dem samtidigt som jag blir ledsen över hur jag låter mig påverkas.
Någon som känner igen sig i detta och kanske rentav har tips på hur man kan agera för att tackla situationen?
