Den här skylten hittade jag på Pinterest och även om det såklart är mycket humor i budskapet så känns det kanske inte helt gripet ur luften…

Det är roligt att träna. Riktigt roligt till och med. Men när man börjar bli helfrälst tenderar träningen att sluka en massa tid och efter träningen är det ju kul att hänga med träningspolarna och snacka lite skit.

Det här upplägget funkar ju fint när man är singel, men när andra människor börjar komma in i ens liv och de kanske inte är lika frälsta så brukar diskussionerna komma som ett brev på posten. Det är klart att det inte är kul om man själv tränar lite lagom och inte är så förtvivlat bunden kring tider och upplägg medan partnern går in för sin träning med hull och hår. Kanske längtade du efter en mysig morgon i sänghalmen medan partnern ville ut och köra långpass. Eller kanske var det tvärtom: du ville ut och springa medan partnern låg kvar i sängen och knorrade.

En kollega på Svenska Dagbladet ligger i hårdträning inför Vätternrundan och om en dryg månad ska hon cykla till Paris. En satsning som såklart tar en himla massa tid i anspråk, något hon också fick på pränt i form av ett sms från ett av barnen: ”Nu tycker jag faktiskt att det är för mycket cykling. Du är aldrig hemma längre…” Ja, det är svårt att vara passionerad med sin träning när inte alla andra är med på banan. Minns ett annat sms jag fick från en kompis, det föreställde hennes man som satt på trainern och tränade cykel. På midsommarafton. Medan alla andra åt sill och jordgubbar. Men han siktade på Ironman i Kalmar i slutet av augusti och då måste man träna hårt och mycket, åtminstone om man som han hade höga ambitioner med loppet.

Min kollega Erica Treijs på Svenska Dagbladet spenderar många timmar i cykelsadeln just nu. Inte till allas förtjusning dock. Skärmdump från Facebook.

Har förr om åren erfarit att har man ett passionerat intresse för träning så tenderar det att skrämma bort en hel del potentiella pojkvänner. Det kunde till exempel handla om att de inte tror att man vill bilda familj eftersom man tränar så pass mycket och har en stor bekantskapskrets utanför relationen. De känner sig helt enkelt bortvalda. Och då hör jag inte ens till de allra mest inbitna träningsmänniskorna, de senaste åren har jag börjat slappna av mer och mer och får inte stressattacker om jag skulle missa ett pass. Det är faktiskt helt okej att skippa ett pass och ta en fika med en vän ibland. Men visst, jag behöver en viss andel träning i veckan för att fungera och vara en person folk vill umgås med. Men det innebär inte att jag måste bo på gymmet eller i löparspåret.

Jag tror det är viktigt att vara ärlig med träningens betydelse för ens välmående men samtidigt kunna kompromissa. Ibland kan jag tycka att det är lite fånigt när folk väljer bort umgänge med familj och vänner för att ägna sig åt hårdträning inför något lopp där de i bästa fall kanske förbättrar sig med några minuter. Men det är ju min åsikt, alla är olika. Fast då gäller det kanske att fundera över vilka prioriteringar man har i livet. Vill man ligga på sitt yttersta, summera sitt liv och konstatera att ”Jag försummade mina vänner och min familj men fasen, jag sprang i alla fall maran under fyra timmar…”

Nyfiken på om det finns några löparänklingar eller löparänkor bland läsarna av den här bloggen? Ni som har en likasinnad partner får gärna också berätta om era erfarenheter. Kan det bli för mycket av det goda, rentav?

Nässelshots med hackad mynta och en gnutta honung på pressfrukost på butiken och caféet Ecoist på Sibyllegatan i Stockholm tidigare i veckan. Foto: Petra Månström.

Jag älskar mat och dryck. Och det jag äter och dricker måste vara gott, jag klarar inte att tvinga i mig saker fast de smakar illa bara för att de är nyttiga.

Jag följer inga dieter (såvida inte ett stort glas grapefruktjuice och en redig macka VARJE morgon räknas som en sådan) och har bantat så det räcker i unga år. Får jag inte kakor, glass och godis ibland så blir jag kinkig – samma sak med nyttigare saker som frukt och grönt, det måste vara balans mellan livsmedlen för att jag ska må bra. Skulle säga att jag äter till 75-80 procent ”bra” mat där jag försöker välja ekologiskt, sockerfritt och svenskproducerat så långt det går. Resterande andel mat och dryck jag häver i mig brukar jag kalla näring för själen.

I mitt jobb som journalist har jag fått möjligheten att bekanta mig mängder av produkter och rön inom området hälsa och det är förstås oerhört givande. Mycket av det jag idag äter och dricker regelbundet har jag fått inspiration till från många av de pressträffar jag har besökt genom åren. Dit hör till exempel det geniala tipset att använda mogen avokado upphottad med ramslök, örtsalt och lite olivolja som pålägg på mackan. Perfekt eftersom jag annars har svårt att få i mig avokado, som ju är fantastiskt nyttigt och gott med rätt kryddning. Kokosolja steker jag numera det mesta i, det hade jag inte gjort om jag inte hade fått inspiration från hälsokostbranschen. Chiapudding, mandelmjölk, nyttiga shots på nässlor och raw food-bollar är andra typiska hälsobloggarfavoriter som jag inte kan vara utan.

Här kan man säga att jag mer plockar russinen ur njutarkakan. Fast drinken är såklart alkoholfri med tanke på det tillstånd jag befinner mig i. Foto: Jonas Hansen.

MEN! Jag skulle inte klara av att BARA äta sådan mat. Jag måste få pasta, kanelbullar och chips ibland för att fungera. För mig är kosthållningen inte svart eller vit utan det bästa av många världar. Plockar man sina favoriter från olika ”skolor” och mixar med eget sunt förnuft och regelbunden fysisk aktivitet brukar det bli en livsstil som håller. Länge och inte bara tills nästa hälsofluga dyker upp och du får för dig att allt du tidigare har gjort är åt skogen. För någon kanske en raw food-boll nersköljd med (ko)mjölk låter som att svära i kyrkan. Men det bjuder jag på, det är sådan jag är. Dock kanske jag bör ligga lite lågt med att nässelpulver inte bara funkar fint i smoothies utan också gör underverk med smaken i en rad starkare anrättningar… 😉

Sluta hälsohetsa – börja hälsoflexa, helt enkelt!  Glad fredag!

Ilskan har hjälpt mig massor genom åren. Till exempel under ett motionslopp när det sprutar mjölksyra ur benen och skallen skriker åt dig att stanna, då är det väldigt skönt att kunna bli riktigt förbannad och få krafter att plocka fram de sista krafterna.

Har flera gånger skrikit högt åt mig själv för att verkligen få ut allt ur kroppen – och det funkar faktiskt. Det finns något helande och skönt i att bli riktigt arg. Även i jobbsammanhang har några portioner tjurighet och ilska hjälpt mig att piska fram jävlaranamma för att ro iland till synes omöjliga projekt. Som att sadla om från ett välbetalt jobb till ett mycket sämre betalt yrke där arbetslösheten är stor. Och så vidare.

Kort sagt: det finns en stark kraft i att bli arg som inte ska underskattas. Därför har jag valt att våga omfamna de arga tankarna och inte skjuta dem ifrån mig. Jag konstaterar att de finns och jag kanaliserar dem på mitt eget sätt. Krafterna som ilskan frigör är väldigt starka och användbara, precis som jag beskrev ovan. Därmed inte sagt att jag ständigt går omkring och är pissförbannad, det kanske är lätt att tro om man bara läser den här bloggen och inte umgås med mig dagligen. Bloggen och mina andra digitala kanaler visar ju bara små nedslag i mitt liv. Jag är också en väldigt sprallig och humoristisk person, ofta har humorn (då i synnerhet galghumorn) hjälpt mig att överleva väldigt jobbiga situationer såväl på jobbet som privat.

Jag vet att så länge det finns balans mellan ilskan, glädjen och alla andra känslor så är allt bra. Och ingen behöver oroa sig för mig. Det var faktiskt skönt när min terapeut konstaterade just detta, att det finns en fin kraft i ilskan som bör bejakas. Då drog jag en suck av lättnad, att det faktiskt är okej att inte alltid vara superglad. Oavsett om det handlar om slutklämmen av ett lopp eller något helt annat i livet. Kort sagt: våga bli arg ibland, tryck inte undan de känslorna. För annars kommer de säkerligen bara att ligga till sig och poppa upp ännu starkare längre fram. Det är min erfarenhet åtminstone, men sedan är vi ju alla unika.

Bilden ovan: slutklämmen av Nyårsloppet 2011, foto: Micke Sjöblom/Zebrabild.

En sak (bland mängder av andra) med att vara på smällen är att folk plötsligt känner att de kan ge dig råd och komma med små putslustigheter lite nu och då. Nu tror jag dock inte att folk tänker på att man kan bli irriterad på dem, utan de säger saker utan att mena det.

Som till exempel under den gångna veckan med träning på båt nere i Turkiet. På flygplatsen hamnar vi bredvid ett gråtande barn, varpå någon genast pekar på barnets mamma (som förtvivlat försöker trösta sitt gråtande/skrikande/hulkande barn) och lite skämtsamt menar att ”Snart är det din tur”. Eller när jag fick frågan om hur mycket jag hade tänkt jobba efter att barnet är fött och då fick rådet att det nog är bäst att jag drar ner på ambitionerna eftersom barnet kommer att kräva MASSOR med tid.

Jo, jag har hört det. Jag har hört allt det där om ”stor omställning”, ”livsomkastande händelse” med mera. Har hört det så mycket att jag ju delvis fått uppsöka terapeut på grund av detta. För jag är en person som gärna vill ha kontroll och ju osäkrare något är, ju mindre jag vet om något som väntar – desto mer stressad blir jag. Och kom nu inte och säg med en klapp på mitt huvud att ”Det blir nyttigt för dig att få barn så att du blir lite mindre ego”. Är SÅ less på den frasen. Sluta klappa mig på huvudet och komma med råd! Jag pratar hellre om väder och vind, relationer med vuxna, roliga drinkar och lopp jag vill springa än höra om hur jobbigt det kommer att bli när ungen är utklämd.

Vill poängtera att folket jag umgicks med nere i Turkiet var underbara. Härliga människor, men det var ju nya bekantskaper och när man inte känner varandra är det ju lätt att man drar till med någon icke genomtänkt fras för att ”lätta upp stämningen”. Och så blir effekten den motsatta. Är liksom nog deppig som det är över att mitt liv är slut och så vidare, även om jag vet att det inte är så, men en fas av mitt hittillsvarande liv är ju onekligen slut. Nu väntar jag bara på att Prag Marathon ska släppa platserna till nästa års upplaga, så att jag kan boka plats och skaffa ett nytt, icke-barnrelaterat fokus. Ska bli SÅ skönt!

Bilden ovan: powerbandpass med vacker utsikt i turkiska skärgården. Foto: Jonas Hansen. 

Efter sommarsemestern, under eller efter föräldraledigheten, efter nyår. Det finns en rad tidpunkter på året då det är vanligt att folk bestämmer sig för att starta om på nytt.

Kanske byta jobb, byta spår helt och utbilda sig till något nytt, flytta eller skriva en deckare. Eller något helt annat. Nu är det en helt annan tidpunkt på året, men jag går ändå i nystartstankar. Jag är väldigt sugen på att göra något helt nytt, tiden känns inne för det. Vad exakt de här tankarna kommer att utmynna i är jag inte säker på, men jag tycker om tanken på att byta spår en aning. Blogg, Instagram och andra sociala medier gillar jag och det vill jag fortsätta jobba med, men på ett lite annat sätt än idag. Ska bli spännande att se var jagb landar när jag har tänkt färdigt… Fler som har gjort karriärresor och vill dela med sig av tankar och funderingar?

Bilden ovan: Tar igen mig på soldäck under Liveaboardveckan i turkiska skärgården. Foto: Jonas Hansen.

HUR Jag älskar rött vin. Jag älskar öl. Och ja, jag säger inte nej till en drink eller två. Inte heller till en hutt lite nu och då – jag har ju ändå centraleuropeiskt påbrå.