Varning för gnäll! Är du känslig för gnäll kan du sluta läsa nu 😉 Men idag kände jag att jag bara inte orkar mer. Jag måste ge en känga till det eländiga ”vinterväder” som har regerat här i Stockholm sedan typ oktober. Kan inte riktigt sätta fingret på exakt vad det är, men mörkret dränerar både kropp och huvud på energi.

Den korta tiden över jul som vi var i Kiruna var helt magisk. Kände verkligen i hela kroppen hur allt blev roligare och lättare, bara för att det var en massa snö som lyste upp. Trodde inte att jag påverkades så här mycket av vädret, men det gör jag tydligen. Femtio nyanser av brunt, grått och svart är inte min grej.

Visst, det är väl positivt för löpning utomhus att man slipper halka eller massvis med snö som gör det svårsprunget. Men jag står hellre ut med det och springer med dubbskor eller på löpband istället för att kämpa runt i motvind på osopade gator just nu. Det är till och med så att jag hellre går in på gymmet och springer på löpband för att det är ljusare där…

Fler här som lider av gråvädret? Eller är det kanske snö där du är? Lyllos, i så fall! Och har du tips på hur man överlever Lars Norén-vädret, berätta gärna!

Foto bilden ovan: Jonas Hansen, från en härlig vinterdag 2019!

Nytt år, nya mål! 💪🏼😍 Går det segt med löpningen, eller är du nybörjare och vill komma igång? Då vill jag tipsa om att du just nu kan klicka hem min nya onlinekurs Kickstarta din löpning för endast 295 kr!

I kursen får du bland annat:

✔️Mina bästa kläd- och pryltips för olika årstider
✔️Tankeknep när det tar emot
✔️Se mig laga mat i tv för första gången ever 😅
✔️En massa tips på roliga pass och övningar

ERBJUDANDE! 👉🏼 Med koden PETRA100 får du 100 kr rabatt på kursen fram t o m 12/1-2020. Läs mer och signa upp dig här! Vi ses väl i kursen..? I introfilmen nedan får du ett smakprov på kursinnehållet! Varmt välkommen! 🤗

För två veckor sedan var det äntligen dags för operationen jag väntat så länge på. Har tänkt skriva ett inlägg om hur det har gått, men inte hunnit tidigare. Men nu så.

En kort tid efter att pappa gått bort 2018 så byttes min hyfsat normala mens ut mot en störtflod. Blev vettskrämd och trodde först att jag hade blivit allvarligt sjuk. Riktigt läskigt. Gick till gynekolog som gjorde ultraljud och konstaterade myom. Det är en muskelknuta i livmodern som är väldigt vanlig hos kvinnor, men som inte alltid ger några symptom. Men får man symptom så handlar det ofta om mycket riklig mens, som dessutom kan pågå i flera veckor. Om det leder till järnbrist och orkeslöshet? YES! Det var precis vad jag råkade ut för.

Men vad sa gynekologen då? Jo, att jag borde testa spiral. Om det fungerade? NEJ. Det blev bara värre. Blödningarna tilltog och vid några tillfällen blödde jag igenom tredubbla bindor på mindre än en kvart. Situationen blev ohållbar och blödningarna inverkade nu mycket negativt på min livssituation. Kunde knappt sitta i en timme och intervjua folk i poddstudion utan att sitta på ett liggunderlag eller en hög handdukar. Träningen gick såklart uselt. Såväl ork som motivation var som bortblåst, kroppen hade liksom inte energi över till träning.

När jag var som mest desperat fick jag av en vän rådet att kontakta Helena Kopp Kallner, en läkare som forskat på myom i många år och som just nu gör en studie där man jämför olika så kallade ”icke invasiva” behandlingsmetoder. Jag hade tidigare hört att studien var avslutad och att de inte tog emot fler patienter, men nu hände ett mirakel. Helena svarade på mitt desperata mejl och jag fick veta att studien hade fått några avhopp och att de därför nu kunde ta in en till patient. Min lycka visste inga gränser.

I studien lottades man mellan två olika behandlingsmetoder, embolisering och mikrovågor. Min lott föll på embolisering, som kortfattat innebär att man med hjälp av mikroskopiska plastkulor stryper blodtillförseln till myomet så att det skrumpnar. Allt sker med hjälp av avancerad röntgenutrustning och före ingreppet får man en epiduralbedövning för att dämpa den smärta som uppstår efter operationen när myomet börjar skrumpna. Vill man så kan man få lugnande under själva operationen, då man ju är vaken, men det kände jag inte att jag behövde. Jag tyckte att det var superspännande att faktiskt få vara vaken och både se och höra hur operationen fortskred.

På uppvaket efter operationen märkte jag att det började göra riktigt ont. Fick panik och då kom läkare som konstaterade att epiduralen inte hade tagit som den skulle. Så det blev morfin och ett nytt försök att lägga epidural. Den bet lite bättre, men inte helt och hållet. Fick senare veta att det ibland kan vara så att epiduralen helt enkelt inte biter på alla. Jag var väldigt tacksam över att kunna klara mig hyfsat med smärtstillande medicin och också väldigt glad över att det gick bra att koppla bort epiduralen så att jag kunde åka hem efter en natt på sjukhuset.

Skulle skämta om jag sa att tiden efter operationen var smärtfri. De första tre-fyra dagarna fick jag ta starka värktabletter och smärtan kan beskrivas som förlossningsvärkar eller kraftig mensvärk. Rätt så oskönt och även om jag fått grönt från läkaren att träna utan någon rehabiliteringstid så kändes det ändå inte helt bra att börja springa förrän efter en dryg vecka.

Just nu känns det riktigt bra och jag hoppas av hela mitt hjärta att det håller i sig. Så tacksam över att jag fick möjligheten att delta i den här studien och att det finns engagerade läkare som Helena som verkligen har vigt sitt liv åt att hjälpa myomdrabbade kvinnor till ett drägligare liv. Nu hoppas jag snart kunna gå på min träning för fullt igen och ser fram emot att kunna leva som en människa igen, utan att ha mensen från helvetet två veckor varje månad…

Vill också passa på att tacka alla som hört av sig efter operationen med lyckönskningar, det betyder mycket! Stor kram!

Gillar du liksom jag att äta bars? 😉 Då kan det vara smart att fundera lite på vad dina favoriter innehåller. I det här inlägget berättar jag om varför jag har valt att samarbeta med Nick’s.

Ja, jag erkänner: jag är en riktig ”bar-junkie” och älskar verkligen bars. Förr åt jag bars från alla möjliga märken, men på senare tid har jag blivit mycket mer restriktiv och noga med vad jag väljer. Inte minst eftersom jag ju äter bars så ofta är det viktigt för mig att de innehåller saker som är bra för både mig – och miljön.

Problemet är dock att det inte finns särskilt många långtidsstudier på hur flera av de populäraste sötningsmedlen påverkar oss och vår miljö, inte så konstigt med tanke på att de ofta inte har funnits så länge på marknaden. Sedan så finansieras ju studier på olika sätt och ibland kan det ligga i finansiärens intresse att resultatet blir på ett visst sätt. Det är verkligen en djungel därute och någonstans är ju det bästa att känna efter vad som känns bra för en själv. Och det är det jag har utgått ifrån när jag valde att inleda mitt samarbete med Nick’s.

Varför Nick’s? Jo, för att det är första gången jag har sett en tillverkare av bars som verkligen har ansträngt sig för att ta fram sockerfria produkter som inte innehåller råvaror med lite tveksamt rykte. Visste du dessutom att trots att en produkt är fri från tillsatt socker så kan den höja blodsockret väldigt mycket? Ett exempel är sockeralkoholen maltitol som är en populär ingrediens i många bars. Den har ett GI-värde på 35, medan erytritol som Nick’s använder sig av har ett motsvarande värde på 0. Erytritol har alltså en mycket liten påverkan på blodsockret, medan maltitol har en högre påverkan på blodsockret.

Man kan såklart göra vad man vill med den informationen, men vet man med sig att man påverkas negativt av stora förändringar i blodsockernivåerna så kan det vara värt att kika lite närmare på innehållsförteckningen. En annan grej jag gillar med Nick’s produkter är att de har valt att använda sig av sötningsmedel som i någon mening är ”naturliga”, som steviolglykosider (utvinns ur växten stevia), erytritol (finns naturligt i alger och svampar) och xylitol (utvinns ur björksav). Som gammal kemist vet jag såklart att bara för att något är naturligt så behöver det inte vara bättre än artificiellt framställda varianter, men här går jag på dels min magkänsla om vad jag helst vill stoppa i mig – samt att man som sagt inte känner till hur de artificiella sötningsmedlen påverkar miljön på längre sikt. Blir också lycklig av att slippa se palmolja i innehållsförteckningen.

Uppenbarligen går det alltså att göra bars med ovanstående innehåll utan att det går ut över smaken. FÖR! Sist men verkligen inte minst: är det en sak som jag aldrig kompromissar med så är det SMAKEN. Smakar en bar inte bra så kommer jag inte att äta den, hur bra den än må vara. Även där har Nick’s lyckats riktigt bra och ja, jag kan bara säga hatten av till dem och grattis till ett utbud av produkter som verkligen gör mig glad. Och trygg i förvissningen om att jag inte konsumerar något som man inte vet hur det påverkar miljön på lång sikt.

Men smaken vill jag avsluta med. För den tål att hyllas, om och om igen. Nick’s bars är verkligen beroendeframkallande. Fler som gillar deras bars? Och som kanske har funderat över det här med vad barsen egentligen innehåller?

Foto bilderna ovan: Malin Seijboldt

Det är nästan läskigt. Från en dag till en annan kan jag gå från en svullen, seg kropp som vägrar utföra någon form av fysisk träning till superstark, uthållig och med en känsla av att jag orkar hur mycket som helst. 

Det finns forskning på hur man som kvinna kan anpassa sin styrketräning efter menscykeln. En liknande studie på konditionsträning är på gång, men i väntan på den tänkte jag berätta lite om hur jag själv periodiserar min löpträning utifrån menscykeln. Tilläggas bör att jag ju inte har behövt tänka så mycket på det här förr om åren, då jag dels åt p-piller som ”maskerade” mina egna, naturliga hormoner och dessutom hade jag inga problem med myom som ytterligare förstärker de där klassiska PMS-besvären.

Grundinställningen är hela tiden att jobba med min kropp – inte tvärtom. Och att känna sig trygg i att upplägget fungerar, att det ändå inte är någon idé att pressa på när kroppen stretar emot. Så här lägger jag upp det – observera att det här fungerar för mig och inte på något sätt är ”facit” för alla:

Vecka 1 + 2:
Menscykelns första två veckor känner jag mig oftast väldigt stark och pepp på tuff träning. Här brukar jag passa på att lägga in högintensiv träning, intervaller och längre tröskelpass samt hårdare styrketräning med färre repetitioner och tyngre vikter. Upplever att jag återhämtar mig snabbare och kan lägga in fler tuffa pass på en vecka utan att kroppen loggar ut. Koordinationen är också bättre under dessa veckor för mig, så löpteknikövningar fungerar extra bra att köra nu.

Vecka 3:
Det börjar gå trögare med de tuffaste passen. Känner mig inte lika mycket ”på g”, men lugnare pass fungerar fortfarande bra. Fortsätter med styrketräningen men satsar på lättare vikter och fler repetitioner. Lägger in fler vilodagar och byter ut en del löppass mot promenader.

Vecka 4:
Värsta veckan i månaden. Myomet luckrar dessutom upp bäckenbotten så jag kissar på mig precis hela tiden då jag tar i under en löptur. Verkligen sjukt hur detta kan inträffa (och sedan försvinna) över en natt! Inga tuffa pass alls den här veckan och jag drar ner ordentligt på löpningen. Lugna pass på max en halvtimme med några avslutande ruscher funkar bäst. Styrketränar inte med vikter den här veckan, utan endast lättare övningar med gummiband eller kroppsvikten som motstånd. Många raska promenader med podd i öronen däremot!

Det här är alltså mina egna, unika erfarenheter. Märker dock när jag pratar med bekanta att många känner igen sig, så det kan funka för dig också. Testa och våga labba lite med din träning! Och du: de flesta träningsprogrammen som finns är skrivna och anpassade för män, så känn dig inte misslyckad om du inte orkar göra allt som står där. Anpassa istället efter ditt kön och dina hormoner så kommer det i slutändan att bli succé.

Viktigast: mer träning är inte alltid bättre. Smart träning är nyckeln! Varmt lycka till och berätta gärna hur det går och egna erfarenheter i ämnet. Kram!

Foto bilderna ovan: Jonas Hansen

Vad kan ett täcke göra för skillnad med min sömn? Väldigt mycket, kan jag säga utan att avslöja för mycket. Läs vidare så får du höra om min upplevelse av att sova med tyngdtäcke!

”Min sambo lånade täcket och nu vägrar han lämna tillbaka det!”

”Jag trodde inte att ett täcke kunde ha så stor betydelse för mitt mående.”

”Har inte behövt ta några insomningstabletter sedan jag började med tyngdtäcket.”

Ja, lovorden och solskenshistorierna om tyngdtäcket är många. Jag ska villigt erkänna att när någon produkt blir så där ”superhajpad” så kan jag bli lite skeptisk och ganska så tveksam. Men eftersom jag själv i perioder sover ganska oroligt och ofta ligger och snurrar utan att komma till ro så tänkte jag att varför inte testa. En bra sömn är ju helt livsavgörande för oss människor och finns det något man kan göra för att förbättra den så är det helt klart värt det.

Innan jag går in på min upplevelse av tyngdtäcket tänkte jag berätta lite om Cura of Sweden och täckets bakgrund. Vill du veta mer och även lyssna på grundaren Johan Andersson och hans son och tillika produktexperten Filip Andersson (riktigt inspirerande och intressant!) så rekommenderar jag varmt avsnitt 158 av Maratonpodden. Men i korthet så är det ju så att under större delen av mänsklighetens historia så har vi sovit under tunga täcken. Från djurhudar när vi levde som jägare till täcken fyllda med halm och sedan vadmalstäcken. De där fluffiga och lätta duntäckena som är standard idag har inte särskilt många decennier på nacken.

Inom svensk sjukvård har man framgångsrikt använt tyngdtäcken i drygt 12 års tid, för att hjälpa människor att komma till ro. Många arbetsterapeuter har länge förordat att tryck mot kroppen vid insomning är både avslappnande, rogivande och sövande. Man somnar snabbare, sover längre och vaknar inte lika ofta. Patienter med diagnoser som demens, ADHD, Aspergers syndrom samt psykisk ohälsa har då blivit erbjudna att prova ett tyngdtäcke genom, till exempel genom arbetsterapeut. Det krävs grava sömnsvårigheter för att få ett tyngdtäcke förskrivet och då får man oftast bara låna det under begränsad tid. Priset för ett tyngdtäcke som används inom sjukvården ligger runt 7 000 kronor.

Tyngdtäckena som Cura of Sweden säljer är konstruerade på ett annat sätt än de täcken som används inom sjukvården och har ett betydligt plånboksvänligare pris. De är helt enkelt anpassade till människor med varierande grad av sömnproblem, till och med till dem som kanske inte tycker att de har problem med sömnen – men inser hur mycket högre kvalitet sömnen får med tyngdtäcket. Här är några positiva effekter med tyngdtäcket som framkom i Cura of Swedens pilotundersökning hösten 2018:

• Ökad sömnkvalitet
• Längre tid i djupsömn
• Jämnare andning
• Ökad kroppsuppfattning
• Ökad trygghet
• Piggare under dagtid
• Minskad snarkning
• Snabbare insomning
• Färre nattliga uppvaknanden
• Minskad ångest och oro
• Minskad muskelvärk

Coolt att ett täcke kan åstadkomma allt detta, eller hur? 😉 Ska också nämna att täckena finns i olika färger och de har olika vikt. Mer information om vilken vikt som passar just dig hittar du på Cura of Swedens hemsida.

Nu till min egen upplevelse:

Som sagt så var jag lite skeptisk i början. Täcket är ju dessutom avsevärt mycket tyngre än mitt gamla vanliga flufftäcke i dun. Första natten kändes det ovant med trycket mot kroppen, men andra natten kändes det genast bättre. Jag kom till ro snabbare och slapp dessa ständiga nattliga uppvaknanden. Dessutom märkte jag en stor effekt på min prestationsförmåga under träning, helt säkert på grund av bättre sömn. Även min sambo som påstår sig sova väldigt bra redan från början älskade tyngdtäcket från natt ett. Han ligger helt orörlig, får nästan peta på honom ibland för att försäkra mig om att han lever (!), och har slutat snarka. Och min fyraårige son gillar täcket skarpt, så det är verkligen en toppenprodukt för människor i alla åldrar som vill ta sin sömn till en ny nivå. Rekommenderas! Sägas bör också att täcket går fint att använda även när man ligger i soffan, då brukar jag ha det upp till magen. Så det finns många användningsområden.

***** ERBJUDANDE TILL DIG! *****

Blev du sugen på att köpa ett eller flera täcken, kanske som en lyxig julklapp, så har jag ett fint erbjudande till dig! Med koden maratonpetra30 får du 30 % rabatt på samtliga produkter i Cura of Swedens sortiment. Du shoppar här. Rabatten gäller till och med den 31 december 2019.

Fler här som har testat tyngdtäcket? Eller som blev sugna att prova? Och hur bra sover du idag? Berätta gärna!

Foto bilderna ovan: Petra Månström

Att få på sig träningskläderna och ta sig ut genom dörren är för många den tuffaste delen av ett pass. I det här inlägget listar jag 5 vanliga saker som gör att träningen inte blir av – eller kanske inte blir som man tänkt. Och självklart får du också tips på åtgärder. Häng med!

1. Du tänker för mycket
Jag lovar – om du börjar förhandla med dig själv kan du hitta anledningar att inte ge dig ut även om vädret är perfekt. Hjärnan är av naturen lat, det har vi med oss sedan vi levde som jägare och absolut inte skulle förbruka en massa kalorier i onödan. Nu är läget ett annat, men det har inte vår hjärna fattat. Så vad du än gör: låt bli att börja fundera på om du verkligen ska träna. Bara dra iväg. Har du väl tagit dig ut genom dörren så är ofta det största jobbet gjort.

2. Du är låg på energi
Här känner jag igen mig själv väldigt mycket och jag gissar att jag inte är ensam. Under veckorna tränar jag ofta runt lunch, vilket betyder att jag behöver äta en stadig frukost och ett bra mellanmål på förmiddagen för att orka. Men tyvärr så slarvar jag ofta med mellanmålet och ”går tom” under passet. Alternativt att jag tydligt känner att jag inte kan ge det där sista eftersom det saknas energi. Har insett att för att jag ska få i mig mellanmål behöver de vara lätta att få med sig. Och så vill jag att de mättar bra, för annars blir jag hungrig igen en kort stund senare. Lindahls PRO Kvarg+ är en produkt som jag verkligen gillar skarpt, är så glad att jag tack vare samarbetet med Lindahls upptäckte den. Kvargen ihop med en macka eller en frukt brukar det bli, då får jag i mig både protein och kolhydrater som både mättar och ger bra energi. PRO Kvarg+ kombinerar lika mycket snabbverkande vassleproteiner som långsamma kaseinproteiner, vilket är optimalt för att både bygga muskler och hindra nedbrytning efter träning.

3. Du är inte tillräckligt motiverad
Här talar jag också mycket av egen erfarenhet. För jag hör inte till dem som studsar iväg på sina pass utan problem. Jag behöver känna att jag jobbar mot ett mål. Eller, rättare sagt, ett stort mål som kan vara längre bort i tiden. Just nu är det Prag Halvmaraton i mars 2020 för min del. Men sedan måste jag ha mindre delmål, som inte alls behöver vara något lopp. Delmål för mig just nu är att bli starkare i marklyft och så vill jag få in minst två styrkepass i veckan fram till den sista december i år. Fungerar superbra på mig, för då känns träningen meningsfull.

4. Du har tankarna någon annanstans
Särskilt under mina lunchpass brukar jag ibland ha svårt att fokusera på träningen. Det är så lätt att tankarna flyger iväg och man börjar tänka på eftermiddagens möten, kvällens tvättid, vilka frågor jag borde ställa under poddintervjun nästa dag – och så vidare. På lugna distanspass är det helt okej att inte vara superfokuserad på träningen, men vill jag få till ett lite tuffare pass måste jag vara helt närvarande mentalt. Vet du med dig att du har liknande tendenser, var extra uppmärksam på när tankarna börjar glida iväg och se till att intala dig själv att nej – just nu tränar jag och koncentrerar mig på det. De där tankarna får jag tänka först efter att passet är klart 😉

5. Du slarvar med återhämtningen
När du tränar bryter du ner kroppen. För att träningen ska ge resultat, alltså att kroppen ska bygga upp sig och bli starkare, är det väldigt viktigt med bra återhämtning. Förutom frukost, lunch och middag är mellanmål extra viktiga de dagar du tränar hårt. Jag har tidigare nämnt Lindahls PRO Kvarg+, som jag tycker är ett grymt bra alternativ såväl före som efter passet. Efter passet äter jag gärna kvargen tillsammans med en näve russin eller annan torkad frukt och nötter, det ger bra protein samt bra fetter och snabba kolhydrater som jag står mig länge på.

Stort lycka till med uppladdningen, träningen och återhämtningen – och har du fler tips, kommentera gärna!

Foto bilderna ovan: Jonas Hansen

”Körde elljusfemman på 22 minuter igår kväll, är det bra? Vad var det för PB du hade på 5 km?”

Sms-signalen skar som en kniv genom den tidiga morgonen. Och som alltid kände jag mig lika uppgiven när jag läste innehållet. Suck! Ännu en snubbe som knappt löptränat tidigare, som plötsligt verkar se som sin livsuppgift att slå mina personbästa på olika distanser. Exakt vad tror de att de uppnår med det där? Min respekt? Fler dejter..? Tror knappast det.

Slängde ut frågan på mina Insta Stories tidigare i veckan och fick mina misstankar bekräftade. Det är verkligen inte bara jag som har haft eller har män i min direkta närhet som fått för sig att de ska börja springa och verkar ha som främsta drivkraft att slå mina tider. Eller kolla bara här:

”Ja! Min egen pappa som inte sprungit på 20 år och är cyklist…”

”Mer gjort sig lustig över att ha sprungit snabbare än mig – utan att ha tränat…”

”Ja – och tror att när han springer milen sex minuter snabbare än jag så är han bättre…”

”Ja! Flera gånger! Jag blir så j-a sur! Jag springer som mindfulness, tiden är oviktig. Det är helt oförståeligt för dem.”

”Ja – en kvinna som presterar måste hanteras. Klassiker!”

”Ja och han gjorde det för att han var intresserad av mig och ville imponera på mig…”

”Nej, men svärfar poängterade att jag nog inte sprang så himla snabbt.”

”Många gånger! Och att snacka löpning med sådana alltså…de vet ju allt!”

”Yes, gärna påpeka att nu ska jag minsann springa fortare än dig!”

”Nej, men har män i min närhet som tycker att jag borde springa si och så snabbt…”

”Ja! Senast igår! En man som aldrig sprungit över 10 kilometer tyckte att min tid på maran kunde han lätt ha gjort. Skulle han springa maran skulle han göra det ordentligt och inte långsamt…”

”Japp! Min bror. Lönnfet, aldrig tränat. Tog inte lång tid innan han slog mig… :-(”

”Ja, plus äldre män som ska skryta om typ 30 år gamla resultat!”

”Haha ja, jag upplever att en manlig kollega gör just det!”

”Min man! Han måste springa fortare och längre än jag gör när vi joggar ihop. Dödar min motivation!”

Citaten ovan är bara en bråkdel av alla svar jag fick! Alltså, på riktigt. Vad är det för fel på en del män? Har de helt missat det faktum att det är en viss skillnad i prestationsförmåga mellan könen? Vad är det de håller på med? Det känns så töntigt och stenålders.

Vem av alla mina dejter som drog vinstlotten? Jo, han som var tillräckligt trygg i sig själv för att ha vett att peppa mig istället för att försöka börja springa och slå mina tider. Och som fortsatte ägna sig åt sina intressen, istället för att ”sno” mitt… 😉

Fler här med erfarenheter i ämnet? Det vill säga att en kvinna som presterar behöver hanteras? Berätta gärna!

Foto bilden ovan: Jonas Hansen

Måste få skriva av mig lite. Fick ju en riktig meltdown när jag var på treårskontrollen med Adrian förra året. Idag var det dags för fyraårskontroll. Och jag gick därifrån med gråten i halsen, trots att besöket gick exemplariskt.

Varför? Jo, för att jag insåg att jag inte har vågat vara riktigt arg. Min terapeut har ju frågat mig flera gånger om det här. Varje gång har jag svarat samma sak: ”Jo…det har jag väl vågat.” Men sanningen? Nej! Jag har inte vågat. Jag har bitit ihop och kört på, nästan inbillat mig att allt är som tidigare. Men förr eller senare sipprar ju det där man har sopat under mattan fram. Idag på BVC så frågar barnsjuksköterskan om jag hinner vara något annat än Jobb-Petra och mamma Petra. Sanningen? Det är knappt! För sedan pappa gick och dog förra året har det inte varit aktuellt att lämna bort Adrian till mormor för att dra iväg på mysig weekend någonstans. Och någon annan barnvakt har vi inte hittat. Eller…vi har inte försökt särskilt mycket, ärligt talat. Vilken barnvakt går förresten med på att passa någons barn en hel helg?

”Är du arg på din pappa? Det får man vara.”

Barnsjuksköterskans ord skär genom luften och får mig att darra till. Vill instinktivt svara ett slentriamässigt ”Jaaa…”, men i sista stund ändrar jag mig.

”Ja! Jag är arg! Kunde han inte ha levt ett tag till så att Adrian hade kunnat få växa upp med både mormor och morfar!”

Egoistiskt såklart! Det vet jag. Det finns dem som aldrig får träffa sin morfar. Det fick Adrian, om än under en kort tid. Men i sorg är man inte särskilt storsint. Det gör förbannat ont och jag är så ledsen över hur det blev. Hur hittar jag en barnvakt jag vågar lämna bort mitt barn till – OM jag skulle komma på att jag vågar? Jag har hört skräckhistorier om barnvakter som stuckit och lämnat barnet ensam hemma. Har hört andra hemskheter också. Suger åt mig dem som en irrationell svamp.

Suck. Hur gör man? Hur gör ni? Tänker att jag inte kan vara ensam om att känna mig låst och frustrerad över hur det har blivit. Inte veta hur jag ska lösa situationen, att känna att tiden går utan att jag får leva det liv jag vill. Hur gör ni som inte har familjen nära och kan få hjälp av dem? Era tankar och inspel är guld värda. Stor kram från mig.

Foto bilden ovan: Emma Shevtzoff

– Imorgon tänkte jag köra ett långpass på 2-3 timmar på morgonen.
– Oj! Hur ofta springer du egentligen?
– En tre-fyra gånger i veckan i alla fall.
– Oj….
(Låååång tystnad…)

Minns det där så otroligt väl, hur skräckslagna flera av dejterna såg ut när det gick upp för dem att jag var löpare. Minns också hur jag funderade på hur pass öppen man vågade vara på nätdejtingsajten om sin träning. Köra med öppna kort direkt, med risken att skrämma bort 99 procent? Eller tona ner det hela och låta den eventuella dejten få upptäcka själv hur pass roligt jag tycker att det är med löpning? Sååå svårt!

Det kanske sämsta man kan göra är nog att överanalysera. Bäst att vara sig själv och hoppas att det räcker en bit på vägen. Men även om man långtifrån är någon elitlöpare så är ju träningen viktig och det är inte kul att känna dåligt samvete så fort man ger sig ut på ett pass. Vilket ju risken är om man har en partner som inte tränar överhuvudtaget och kanske inte ens vet hur det är att ha ett halvnördigt intresse för en viss hobby.

Det här med att få in sin träning i ett liv bestående av heltidsjobb, kanske en partner, barn, vänner som inte tränar, skröpliga föräldrar eller vad det nu kan vara är inte alltid helt lätt. Förr om åren trodde jag att nyckeln var en partner som också älskade träning, men nu är jag inte lika säker på det längre. Det viktigaste känner jag i alla fall är att ens närmaste förstår hur viktig träningen är. Att den är avgörande för hur man är som partner, mamma, kompis eller vad det nu kan vara.

Gjorde en mini-gallup på mina Insta Stories och där tyckte 6 av 10 att det var viktigt att ens partner gillade träning. Hur tänker du? Hur viktigt är det att din (befintliga eller potentiella) partner gillar träning? Är det viktigt att ni kan träna tillsammans t ex?

Foto bilden ovan: Luca Mara