Många drömmer om det, men få vågar blunda och hoppa. Marcus Hultgren, ”Marrecusen” på Instagram, vågade. Idag lever han sin dröm som triathlet på heltid.

Vem har inte varit på träningsresa i solen och värmen och känt en klump i magen när den där semesterveckan är över och det är dags att åka hem igen? Marcus Hultgren ville inte åka hem utan skapade istället förutsättningarna för att kunna stanna kvar. Nu gästar han senaste avsnittet av Maratonpodden och berättar om sin spännande resa.

Det blev en härligt energifylld intervju som du bara inte får missa. Snacka om inspiration och pepp! Dessutom så bjuder jag på ett sammandrag av livepodden från eventet med Under Armour på Runner’s Store Stockholm nyligen, då jag intervjuade ingen mindre än Anders Szalkai. Även där ett energifyllt samtal fullmatat med en massa kunskap och inspiration. Välkommen till Maratonpoddens extralånga specialavsnitt inför påskhelgen!

Lyssna direkt i spelaren nedan eller i poddapparna!

Foto bilden ovan: Erik Flyg

Det hade ju faktiskt varit lite coolt. Ja, med en löpartatuering alltså. Men det gäller att hitta en som liksom lirar ihop med mitt löpartänk, min löparfilosofi.

Googlade runt lite och hittade en del kul inspiration. Vilken gillar du bäst? Och är det fler som funderar på att låta världen få veta hur mycket de älskar löpning genom att gadda sig? Och gissa vilken av nedanstående som är min favvo? 😉

Har länge funderat på om jag ens vill eller borde skriva det här inlägget. Men tidigare, en del flera år gamla, händelser i kombination med saker som hänt den senaste tiden fick mig på andra tankar.

Låt oss skruva tillbaka tiden ett par-tre år. Jag står i ett presstält och laddar upp inför ett millopp här i Stockholm. I närheten sitter en manlig löptränare som jag känner igen. Våra blickar möts och en stund senare hör jag honom säga till sitt sällskap, högt så att jag hör:

”Ja, i dessa tider kan tydligen vem som helst få sponsring med både skor och kläder utan att ens springa snabbt. Tänk så det kan bli!”

Jag kände ett sting av obehag och kastades tillbaka ytterligare ett par år i tiden, då jag precis hade startat Maratonbloggen på SvD.se och chefredaktören fick ta emot en del mejl från missnöjda läsare som tyckte att tidningen nu hade nått en ny lägstanivå när man haft mage att ta in en löparbloggare som inte ens var snabb. Varför inte ge utrymme åt någon av våra duktiga, svenska elitlöpare istället? Låta någon som tar sin löpning på allvar dela med sig av sin träning istället för en fånig, långsam och ytlig snärta.

Den där typen av pikar, oftast från män, har återkommit med regelbundenhet genom hela min karriär som löparinspiratör. Pikarna handlar nästan uteslutande om att mitt budskap är löjligt, att jag inte borde få utrymme eftersom jag inte är någon ”riktig löpare” och att jag är patetisk som tränar och jobbar ihop med löparstjärnor som Malin Ewerlöf och Anders Szalkai. Visst är det så att många blir provocerade när en kvinna tar plats, inte minst i en traditionellt manlig sport som löpning – och dessutom tjänar pengar på det.

Jag tror på det jag gör och älskar att inspirera andra och förmedla kunskap om löpning till motionärer som ser sin träning som en härlig guldkant i tillvaron. Inte som det enda de lever för. Jag tror på att vara snäll och att vara inkluderande och det tänker jag fortsätta med.

Varför skriver jag det här? Jo, för att jag vill sätta ljuset på att problemet finns. Inte minst mot bakgrund av fjolårets #metoo-händelser känns det extremt forntida att det här ens existerar. Den senaste tiden har det dessutom hänt saker som har gjort mig mer uppgiven än ledsen. Uppgiven därför att det är vuxna människor, som dessutom är föräldrar, som ligger bakom det här trista beteendet. Tänker absolut inte ge dem utrymme, av den enkla anledningen att det förmodligen är just det de vill.

Men just för att det här unkna beteendet existerar måste vi prata om det och uppmärksamma det. Prata om varför det är så här och att det inte är okej att bete sig så här. Inte någonstans.

Foto bilden ovan: Emma Shevtzoff

Som ni kanske har sett så har var hela familjen inklusive treåringen nere i St Johann in Tirol, Österrike på skidresa i förra veckan. Här kommer en liten reseberättelse med en hel hög bilder!

På mitt Instagram har jag lagt upp en hel del inlägg och Stories om vår resa och omställningen att plötsligt inte själv få bestämma hur mycket skidor man ska åka under en skidresa. Särskilt när solen sken från blå himmel och backarna var nypistade gjorde det lite ont i skidhjärtat över att inte bara få kasta i sig frukosten och sedan komma med första liften upp. Men men, livet är som det är. Och åren går ju, precis som många av er skrev i kommentarerna. Rätt vad det är lär sonen åka ifrån mig så det sjunger om det…

Men St Johann in Tirol måste vi prata om! Orten ligger i östra delen av Alperna, på nordsidan av Kitzbüheler Horn, omkring 10 mil från flygplatsen i Innsbruck. Vi hade hört att det var en familjevänlig skidort och det stämde verkligen. Nedfarterna är härligt breda och de flesta pisterna är antingen blåa eller röda. Det finns också över 20 backrestauranger i skidområdet (Berggasthaus Grander Schupf har till och med rutschkana ner till toaletten, snacka om given succé hos kidsen!), plus en massa mysiga restauranger och barer i byn.

Men jag tycker att St Johann även funkar toppen om man inte är en barnfamilj. Eftersom jag åker telemark gillar jag blåröda, breda pister allra bäst – annars orkar man inte så många åk innan det sprutar mjölksyra ur benen, hehe. Kan man som jag varenda citat ur Lasse Åbergs klassiker Sällskapsresan II – Snowroller är det extra roligt att grannorten heter Kirchberg, att alla hälsar på en med ett glatt ”Servus!” och att det faktiskt står ett liveband med tyrolerhattar och spelar umpa-bumpa-musik på uteserveringarna.

Som sagt, det är en utmaning att åka på skidresa med ett litet barn. Kanske skulle vi ha väntat några år, eller teamat upp med en annan barnfamilj med kids i Adrians ålder. Lite enklare att få loss tid till ”vuxenskidåkning” då. Men trots allt är vi väldigt nöjda. Adrian fick stå på skidor för första gången i sitt liv och verkade gilla det – ibland i alla fall. Vi fick turas om att åka medan den andra passade sonen och det funkade helt okej. Och framför allt så är St Johann en himla mysig plats att skidsemestra på, dit vill jag gärna åka fler gånger. Målbilden är att vi alla en vacker dag ska susa nedför pisterna tillsammans. Ja, om inte Adrian tycker att vi är för gamla, långsamma och mossiga då förstås 😉

Fler som åkt skidor i Österrike? Kanske till och med i St Johann in Tirol? Eller har du erfarenheter av skidresor med småbarn? Berätta gärna!

Foto bilderna ovan: Jonas Hansen & Petra Månström

Hur ska man våga kalla sig löpare när det finns så många självutnämnda experter därute som vet exakt hur fort en ”riktig löpare” ska springa? Jo, det ska jag tala om! Fortsätt bara att läsa 😉

Jag lovar att jag inte överdriver om jag säger att jag hör och läser varianter på detta tema exakt varje dag:

”Nja, jag skulle inte kalla mig för löpare. Jag lufsar mest, jag är förfärligt långsam.”

Och jag förstår mekanismerna bakom det där. De flesta vill liksom safe:a upp och förebygga reaktioner som kan vara negativa för det lilla löparsjälvförtroende man kanske har hunnit bygga upp. Så då är det bättre att prata ner sig själv, för att inte riskera att framstå som bättre än man är.

LÄS OCKSÅ: Träningsstress. Så. Jäkla. Onödigt.

Men vad är då problemet med att uttala sig på det där sättet? Jo, det blir till slut en sanning. Upprepar man något tillräckligt ofta så blir det till slut sanningen, oavsett hur det egentligen ligger till. Supertrist förstås – och förödande för ens utveckling som löpare. För visst är det tryggt och skönt att klamra sig fast vid sargen och inte våga stå för att man faktiskt vill något mer?

Mitt bästa tips här: fake it ’til you make it! Visst, det kan låta hur läskigt som helst till en början. Men med tiden kommer det här att bli din sanning! Du är löpare! Du springer! Och du är grym! Enkelt? Javisst – men samtidigt svårt att frångå gamla mönster. Det är jobbigt att byta spår, men när du väl har vågat så kommer också utdelningen i form av mycket bättre självförtroende och roligare träning.

LÄS OCKSÅ: Jag är inte lat! Jag är smart!

Har du någonsin hört en framgångsrik idrottare säga att ”Näää, jag är nog inte så bra på det här egentligen. Jag kommer nog att förlora.” Exakt! Så varför inte låna deras inställning och mentala knep och applicera på din egen träning? Och skulle någon Fikarumsskrävlare eller annan självutnämnd expert ha negativa åsikter om din löpning: stäng av. Lämna rummet. Kväv diskussionen i sin linda.

Du har inte tid med negativ energi – man lever bara en gång! Nu kör vi, okej?

Foto bilden ovan: Jonas Hansen

Det vi alla löpare har gemensamt är såklart (oftast i alla fall) någon form av positiv känsla kopplad till vår sport. Men sedan är vi ju alla olika såklart.

Men den stora, men kanske framför allt roligaste, frågan är ju: vilken löpartyp är du? Under mina snart tio år som verksam inom sociala medier och löpning har jag definierat ett gäng löpartyper som sticker ut lite extra – av olika anledningar.

SJÄLVPLÅGAREN (AKA ELITISTEN)
För Självplågaren existerar inte ordet lagom. Det ska vara hårt, smaka blod och gå fort för att det ska räknas. Den här löpartypen fnyser föraktfullt åt alla icke-disciplinerade söndagsjoggare som har mage att våga komma i hens väg och drömmer i hemlighet om att vara lite mer som dem. För faktum är att det inte blir särskilt många pass i löparskorna i snitt per år eftersom Självplågaren oftast är skadad och tvingas till alternativa träningsformer.

Läs också: Det obegripliga brunstvrålet

FIKARUMSSKRÄVLAREN
Fikarumsskrävlaren häckar med fördel i valfritt fikarum, men kan också påträffas i ett omklädningsrum eller en bastu. En gång i tiden sprang hen milen på en ”snabb” tid och det älskar hen förstås att påminna alla människor i sin närhet. Hen drar sig inte heller för att upprepade gånger beskriva svunna tiders stenhårda träningspass i väldigt överdrivna ordalag och samtidigt driva med kollegornas löpning. ”All löpning under 4 minuter per kilometer är jogg” är en klassisk repblik från Fikarumsskrävlaren.

ENSTÖRINGEN
Du kommer aldrig att få se den här löpartypen i varken löpargrupper eller större lopp. Enstöringen håller nämligen helst till i någon skog eller annan avskild plats där hen får utöva sin älskade sport utan att tvingas socialisera med andra. Att skryta om tider och snittfarter i någon nätcommunity, på Facebook eller Instagram skulle aldrig falla Enstöringen in, hen finns nämligen inte på någon sociala medier-plattform.

MATERIALAREN
Det här med träning tycker Materialaren att folk tar på för lite stort allvar. Hemligheten är ju den att man kan köpa sig till ett bättre pers genom rätt val av prylar. Därför spenderar också Materialaren orimligt höga summor på diverse gadgets och en förberedelse inför en löptur kan ta orimligt lång tid eftersom det är måååånga appar och satelliter som ska synkas ihop. En löpande techbutik skulle man kunna kalla Materialaren.

NJUTHETSAREN
Som du kanske anar kommer det uppstå problem om Njuthetsarens och Självplågarens vägar korsas, antingen irl eller på sociala medier. Njuthetsaren är samma typ av människa som tycker att det är uteserveringsväder så fort kvicksilvret har kravlat sig upp över nollan. Oavsett om det spöregnade, haglade eller solen stekte onådigt under Njuthetsarens löptur så var det faaaaantastiskt löparväder. Negativism finns inte i Njuthetsarens vokabulär, allt är bara underbart, superkul och jättehärligt precis hela tiden. Ja, förutom när hen är hemma själv – då gråter hen i sin kudde.

LÖPBANDSKRAMAREN
Löpbandskramaren älskar den mix av värme, luftkonditionering samt frånvaro av luftmotstånd och lurigt väder som ett löpband på gymmet erbjuder. Passen är också ofta väldigt korta och ångestfyllda och sker heller inte med någon särskild kontinuitet. Men det är klart att även Löpbandskramaren skulle kunna tänka sig att springa utomhus, om det går att få noll graders lutning, 22 grader och vindstilla även där.

DEN NYFRÄLSTA
Den Nyfrälsta har precis upptäckt löpningen och likt en nyförälskad kastar hen sig med huvudet före rakt in i sin nya passion. Hen anmäler sig till en mängd lopp, börjar följa en massa löparkonton och tar mer än gärna selfies efter varje pass som hen lägger upp i sociala medier, sida vid sida med en bild på sin klockdisplay där snittfart och distans visas. Den här löpartypen har en hel del gemensamt med Selfiefreaket, bortsett från att Selfiefreakets passion för att uppdatera sina sociala medier med sina löparbravader aldrig avtar. Snarare tvärtom.

SELFIEFREAKET
Som framgår av namnet älskar Selfiefreaket att rapportera om sina bravader i spåret i sina sociala medier. En klassisk Instabild från den här löpartypen består till hälften av en selfie på vederbörande och andra hälften av en klockdisplay. Om man inte har informerat alla andra i löparcyberspace om sina tider och snittfarter så finns de ju inte, eller hur?

MINIMALISTEN
Minimalisten drömmer sig tillbaka till fornstora dagar då man åtminstone fick en notis i lokaltidningen om man sprang ett större lopp helt barfota. Hen tycker förstås att det här med tjocka mellansulor och tå-häldropp är överskattat och skadeframkallande, det är barfota som äger. Oavsett årstid och underlag. Och det minimalistiska tar sig gärna uttryck även i Minimalistens övriga liv: onödigt mycket prylar, ett utsvävande liv och överdrivna ordalag vänder sig hen emot. Kraftigt.

Känner du igen någon av typerna? Eller känner du kanske igen dig själv? Jag själv känner igen mig mest i…gissa! 😉

Foto bilden ovan: Pixabay och Luca Mara

Jag har ju skrivit en hel del om min högkänslighet här på bloggen. Och i näst sista avsnittet av Micael Dahlens och min podd Fy fan för februari gästas vi av Ida Leveby från HSP-podden. Missa inte! Du kan lyssna i poddapparna eller direkt i spelaren nedan.

Läs mer om HSP och högkänslighet:

Löpning är räddningen för en högkänslig

Om att alltid känna sig fel och utanför

”Byter tröja flera gånger för att tvättrådslappen kliar mot ryggen”

Probiotika, alltså ”goda” bakterier, talas det mycket om just nu. Det finns mängder av probiotikatillskott ute i handeln, så vilka ska man välja?

”Vabruari” är visserligen över men vi befinner oss fortfarande i en av årets förkylnings- och influensasäsonger. Men för att slippa få ovälkomna avbrott i träningen kan det vara smart att se över såväl livsstil som kost. Probiotika har man ju hört talas en hel del om, men vad är det egentligen? Och har den någon bevisad effekt?

För mig är det viktigt att jag själv har testat och utvärderat de produkter jag promotar.  Har man som jag ofta haft problem med stressmage och ”löparmage” så är man beredd att göra nästan vad som helst för att bli av med problemen. Och för mig har det varit tydligt: tillskott av probiotika från BioGaia har verkligen haft en positiv effekt på min tarmflora. Sedan jag började äta BioGaia Protectis D3, tuggtabletter med den patenterade mjölksyrabakterien Lactobacillus reuteri och D-vitamin, har mina panikbesök på offentliga toaletter och i skogsdungar minskat rejält. Väldigt tacksam för det!

Tyvärr fungerar inte alla produkter med mjölksyrabakterier som säljs på apotek lika bra, det är tvärtom stor skillnad mellan många. Lactobacillus reuteri uppäcktes i bröstmjölken hos en peruansk kvinna i Anderna och lade grunden till det som idag är BioGaia. Forskning har visat att bakteriearten i miljontals år har utvecklats tillsammans med oss människor genom evolutionen. Till skillnad från många andra produkter på marknaden är alltså Lactobacillus reuteri av humant ursprung och finns alltså naturligt i kroppen, de flesta andra härrör från växtriket. Bakterien är också en av världens mest studerade probiotika, i skrivande stund (mars 2019) har 203 kliniska studier gjorts på den.

Min samarbetspartner BioGaia är ett svenskt innovativt hälsoföretag som är världsledande på kosttillskott med probiotika. De har 28 års erfarenhet av att utveckla och sälja probiotiska produkter och deras produkter rekommenderas av barnläkare och vårdpersonal i fler än 100 länder. Sempers magdroppar som ofta rekommenderas av BVC till spädbarn innehåller också den av BioGaia patenterade Lactobacillus reuteri.

Alla produkter i BioGaias sortiment innehåller Lactobacillus reuteri. Den finns förpackad med och utan D-vitamin, samt i reseförpackning och som strö. Produkterna finns att köpa på bland annat Apoteket AB, Apotek Hjärtat, Kronans Apotek, Apotea, Hälsokraft, Vitaminvaruhuset, Bodystore m fl.

Avslutningsvis tänkte jag ta upp några myter om probiotika:

1. ”Man får i sig tillräckligt med probiotika via kosten”
Svar: En näringsriktig och varierad kost kan gynna bakteriefloran, men för att få i sig probiotika måste man äta ett probiotiskt produkt. För att bakterier ska kallas probiotika bör deras hälsoeffekter nämligen vara bevisade i kliniska studier.

2. ”Jag får samma effekt oavsett vilket probiotiskt tillskott jag äter”
Svar: Nej, det är stora skillnader mellan olika probiotiska produkter. För att veta om en produkt kan ge effekt bör detta vara visat i kliniska studier. Olika bakteriestammar har olika egenskaper och ger därmed olika effekt.

3. ”Prebiotika och probiotika är samma sak”
Svar: Nej, prebiotika är livsmedel som stimulerar tillväxten av nyttiga bakterier i magtarmkanalen och därför anses vara hälsofrämjande. Många frukter och grönsaker innehåller prebiotika. Probiotika är levande mikroorganismer som när de ges i lämpliga mängder ger positiva hälsofördelar hos den som intar dem (WHO/FAO, 2002).

4. ”Alla probiotiska produkter som säljs på apotek är lika bra”
Svar: Nej, det är stora skillnader mellan olika probiotiska produkter. För att veta om en produkt kan ge effekt bör detta vara visat i kliniska studier, det vill säga studier gjorda på människor. Olika bakteriestammar har olika egenskaper och ger därmed olika effekt. Många produkter är även så kallade multi-stamprodukter och innehåller höga halter av ett stort antal olika bakterier som ofta inte är definierade på stamnivå. De anger oftast bara att de innehåller ”Lactobacillus acidophilus” och inte om det är Lactobacillus acidophilus LA-5 eller Lactobacillus acidophilus NCFM – stammar som skiljer sig lika mycket från varandra som ett äpple från en katt.

Mer om BioGaias produkter och probiotika kan du läsa här.

Foto bilderna ovan: Jonas Hansen & Petra Månström

För ett tag sedan gjorde jag en livesändning om framgångshets på mitt Instagram och efter det har det trillat in en hel hög mejl från människor som känner igen sig.

Vi är helt enkelt många därute som har fått för oss att för att bli de bästa versionerna av oss själva måste vi hela tiden sträva uppåt, uppåt. Och den uppsjö av poddar, böcker och tidningar på temat framgång gör det förstås lätt att tro att framgång är lika med en lyckad karriär. Vad nu det innebär?

Ett mejl berörde mig extra djupt. Det kom från en man som jobbat i samma bransch i 25 år och som hela tiden jagat bekräftelse för att döva sin dåliga självkänsla. Människor i hans närhet dunkar honom i ryggen och gratulerar till ”framgången”, men verkligheten är inte så rosenskimrande som de tror. Han sammanfattar den som ”en dans på tunn lina, hela tiden på gränsen mot utmattning” och att jakten på framgång hindrat honom från att vara den pappa han önskar att han hade varit.

Jag får själv ofta höra saker som ”Du verkar ju ha ett sjukt flyt” och ”Det verkar rulla på bra för dig”. Och visst, baserat på bilderna i mitt Instaflöde kanske det ser ut så. Men det folk inte ser är all ångest, osäkerhet och oro som också finns där. Att verka i en bransch där du aldrig är bättre än ditt senaste Instagraminlägg, där du helst bör ha en vänkrets”bestående av andra framgångsrika influencers för att få till de där framgångsdoftande videoklippen och bilderna och där ingen tycks vara en dag äldre än 25…det kan stundtals vara väldigt påfrestande.

Det som har motiverat mig att ändå fortsätta med det jag gör är helt ärligt de spontana mötena med er läsare där ni låter mig veta att mitt budskap har betytt något för er. Också en slags bekräftelse såklart, jag erkänner utan omsvep att jag är en bekräftelsejunkie. Annars hade jag inte hållit på med det här, att få likes och positiva kommentarer ger ju en egoboost utan dess like. Så, om jag skulle gå över till ett helt annat jobb och lägga ner mina sociala medier – vad skulle då hända med mig? Ingen aning.

Mejlskrivaren är inne på att byta karriär helt, helst till något yrke där man får vara kreativ och jobba med händerna. Gärna ett yrke som inte alls har någon status i samhället, men som bygger på ansvar under frihet. Och vem vet, kanske skulle jag också må bättre av ett yrke där jag slipper få en klump i magen när jag vaknar på morgonen och inser att jag har tappat tusen följare på Instagram…och sedan blir glad igen när det visar sig att den kära bilddelningsappen har drabbats av tekniska problem och följarna strax är tillbaka igen. Att dagsformen är så beroende av sociala medier känns faktiskt inte helt bra. Och även om jag till viss del har hittat verktyg att distansera mig från det värsta så är jag inte helt hemma än.

Jag jobbar på det, helt enkelt. Men det är extremt svårt, det här med framgång. Nu vänder jag frågan till dig som läser: vad är framgång för dig? Svara gärna!

Foto bilden ovan: Jonas Hansen

Såg lite av ”Gift vid första ögonkastet” igår, tv-serien där par matchas ihop av experter, se vid altaret och sedan ska de leva som ett gift par i fyra veckor. Sade skämtsamt till sambon att matchmakingexperter hade ju aldrig i livet matchat ihop oss. För vi är ju så olika som man bara kan vara – på många plan. Sedan har vi en massa likheter också, men de har liksom utkristalliserat sig med tiden. Som det här med passionen för säljprocessens dynamik, den delar vi. Och den kan vi prata om i timtal: säljpsykologi, den perfekta pitchen, telefonsamtalsteknik och en massa annat.

Efter en hel del funderande har jag landat i att det mer är någon slags grundmentalitet, grundinställning till tillvaron som vi delar. Men hade en matchmakingexpert tyckt att det varit tillräckligt för att matcha ihop oss? Högst osäkert. Har också insett att slumpen har varit högst avgörande för hur mitt liv har utvecklats. Det är verkligen läskigt mycket ”Sliding doors” över mitt liv: redaktionsmötet där det bestämdes att jag skulle starta Maratonbloggen (hade inte ens tänkt gå dit) och även mötet med min sambo. Var ju inte ens dejtsugen den kvällen och hade tänkt ställa in, men något sade mig att jag ändå borde gå dit. Vilket jag också gjorde.

Så att jag idag, 2019, sitter här med två utgivna böcker om löpning och en yrkesroll som löparprofil – det är verkligen slumpens förtjänst! Vart vill jag då komma med det här? Jo, att man inte ska underskatta slumpen. Det är så lätt att jaga upp sig och känna ångest över att livet inte blir som man vill, det hade ju varit så skönt om man kunde styra en del saker dit man vill. Men det bästa med slumpen är att den tycks vara klokare än vad vi själva är. Den liksom kliver in och fattar besluten åt oss, styr skeendet.

Hade jag bett en träningsmatchmaker para ihop mig med valfri sport för tio år sedan, då kan jag med lätthet säga att det hade blivit allt annat än löpning. Kanske var det just därför slumpen såg till att den kanske mesta antilöparen i Sverige blev just löparprofil? Visst är det lustigt när man tänker på det? Och skönt på ett sätt. För med insikten om att det ändå inte blir exakt som man vill så blir det lättare att vara lite mer chill i tillvaron. I bästa fall kan vi få till hyfsat tydliga ramar, men bilden inuti ramarna hjälper ett gäng osynliga händer till med att måla.

Läskigt? Ja! Spännande? Ja! Slumpen finns där för att vi inte ska bli för trygga och bekväma – på gott och ont. Har du också ”drabbats” av slumpen? Berätta gärna!

Foto bilden ovan: Jonas Hansen