Jag pratar ju ofta om hur viktigt det är att ta ledigt ibland – och våga njuta av det. Samtidigt märker jag att det kryper i hela kroppen efter någon dagar utan jobbsnurran…

Ja, jag är verkligen sämst på att vara ledig. Jag inser det. Den där krypande känslan av att missa något, att det händer saker som jag inte kan kontrollera, att jag kommer att ligga steget efter ”alla andra” om jag inte uppdaterar och är ”på det” hela tiden – den är jobbig. Kanske är det här något som är extra vanligt bland företagare? Eller kanske inte.

Men hur som helst så gillar jag inte att den där känslan kommer. Jag skulle gärna vilja lära mig att få bort den, men det verkar vara supersvårt. Är det någon som har ett klokt tips på hur man kan lära sig att koppla av ”på riktigt”? När jag tänker efter så är det nog framför allt när jag springer eller tränar något annat där jag måste vara 100 % närvarande som tankarna försvinnner… Eller när vi var uppe i fjällen nu i höstas.

Hur som helst, tar gärna emot tips! Och ha den bästa fredagen!

Foto bilden ovan: Luca Mara

Att ha nära vänner och kanske tillhöra ett tjej- eller killgäng, det låter kanske självklart för många. Men att döma utifrån mitt Instagraminlägg igår så är det inte alls så självklart som man tror.

Sociala medier och tv-serier som Vänner förmedlar ju bilden att det är norm att omge sig av en massa vänner som blir som en andra familj. Och jag inser nu att jag är långtifrån den enda som i perioder har mått dåligt för att jag har känt mig utanför. Sedan jag var liten har jag försökt klura ut hur man ska göra för att bli en sån där supersocial person med en massa vänner. Drömmen var att tillhöra ett stort tjejgäng som pratade med varandra om allt, åkte på mysiga weekendresor och åt härliga tjejmiddagar.

För några dagar sedan fick jag frågan om vi som bloggar och instagrammar om träning och hälsa känner varandra väl och ”hänger”. Jag blev lite förvånad. I och för sig har jag sett i sociala medier att det finns en hel del influencers som verkar ha funnit varandra och syns tillsammans på bilder i varandras flöden. Men för mig som lever ett liv med småbarn och hektiskt egenföretagande är det superviktigt med kvalitet när jag väl umgås med en vän. Om vännen sedan är influencer eller råkar jobba med något helt annat är oviktigt för mig. Kanske inte den bästa ”strategin” om man vill växa snabbt på sociala medier, men att umgås med människor bara för att man vill bli taggad i deras Instagrambilder är helt främmande för mig. Umgås jag med någon måste det vara för att jag verkligen vill umgås med den här personen – och vice versa såklart.

Ser jag tillbaka på mitt liv hittills har jag mest haft killkompisar och ett fåtal tjejkompisar, i alla åldrar. Idag är mina närmaste vänner personer jag träffade för bara några år sedan, bland annat genom löpningen. Att inte uppfylla ”vänskapsnormen” gör att jag stundtals känner mig rotlös, men också stolt. Stolt över att jag trots allt vågade gå på magkänslan och inte ändra mig för att passa in. Och det tänker jag fortsätta med.

Hur tänker du kring vänskap? Finns det en ”vänskapsnorm”, tycker du? Dela gärna dina tankar! Kram!

Foto bilden ovan: Jonas Hansen

Det är inte bara flera elitidrottare som då och då upplever svackor i sin träning, också i mina egna sociala kanaler ser jag hur flera vänner och bekanta deppar över kroppar som inte samarbetar och utvecklingskurvor som ”platåar”.

De flesta av oss motionärer hamnar förr eller senare i detta läge och just när man befinner sig där kan allt kännas hopplöst. Hur ska man ta sig ur svackan och kanske, framför allt, vad beror den på? Genom åren har jag själv kommit i och ur diverse träningssvackor, samt följt vänner med liknande erfarenheter. Här kommer några tänkbara anledningar till motgångarna och hur du kan attackera dem:

1. Du har tränat för länge med samma upplägg
För att utvecklas måste du hela tiden ställa nya krav på kroppen, annars anpassar den sig till nuvarande upplägg och utvecklingen stagnerar. Så se över hur du har tränat den senaste tiden och var ärlig mot dig själv: är det kanske dags att förändra upplägget så att kroppen får något nytt att i bita i?

2. Du ger inte kroppen chansen till återhämtning
Heltidsjobb, familj, skjutsning till barnens aktiviteter och allt annat som ingår i livspusslet lirar inte alltid helt optimalt med en storsatsning mot maran, Ironman eller liknande. Det som ofta blir lidande när man desperat försöker klämma in träningen i ett redan fullspäckat schema är den nödvändiga vilan och återhämtningen. Det blir som att köra en bil med överhettad motor, till slut brakar allt samman. Så var lite realistisk: storsatsningarna kanske kan vänta några år tills barnen blivit större eller det har blivit lugnare på jobbet? Om du sänker ambitionerna en smula så råkar du inte ut för lika många besvikelser och tillvaron blir genast roligare.

3. Du tränar för hårt
”More is more”, ”No pain no gain” och så vidare. Det är lätt att tro att hårdkörning är den enda vägen till framgång, men det kan vara precis tvärtom. Elitidrottare balanserar hela tiden på gränsen till vad kroppen klarar, men de har också mer tid till återhämtning samt att deras totala träningsmängd ofta är större än motionärernas. Deras träningsupplägg består inte bara av intervaller och hårda pass utan större delen utgörs av träning med betydligt mindre belastning. Problem uppstår när motionärer vill effektivisera sin träning och enbart kör hårda pass för att det blir mer tidseffektivt. Visst, det håller kanske ett tag och du får goda resultat under en tid. Men i längden är det den säkraste vägen till överträning och/eller skador. Så våga byta ut några av dina tuffa pass mot lugnare och skonsammare pass, din kropp kommer att tacka dig!

4. Du slarvar med maten
Ska man bli en snabb löpare är det väl en fördel att väga så lite som möjligt? Okej, då skippar jag frukosten och tar en salladslunch. Eller..? Att få i sig för lite energi och näring kommer sakta men säkert att bryta ner din kropp och bana vägen för besvärliga skador. Som tjej i fertil ålder kan du drabbas av hormonrubbningar och mensbortfall som i sin tur kan orsaka elände som stressfrakturer. Så slarva inte med maten även om det kanske initialt verkar vara en bra idé. I längden fungerar det inte att försöka köra en bil på fälgarna. Det går långsammare och långsammare och till slut tar det stopp.

5. Energitjuvar stjäl ditt fokus
Hjärtesorg, strul på jobbet, krångel med ekonomin eller en badrumsrenovering som drar ut på tiden. Det finns många energitjuvar som tenderar att ta udden av din prestation i spåret. Mitt bästa råd är att acceptera att livet är som det är, man kan inte styra när och hur saker och ting sker. Anpassa dina mål och din träning efter hur ditt liv ser ut precis just nu – kanske är inte tuff träning och ambitiösa mål det bästa för dig just nu. Kanske ska du ta en lugnare period och eventuellt variera löpningen med annat, som cykling, yoga, tennis eller vad det nu kan vara. Var i fas med kropp och själ när du tränar så brukar det fungera bäst.

Till sist: lycka till med träningen, förr eller senare kommer du ur svackan och då starkare än någonsin. Tro mig!

Foto bilderna ovan: Luca Mara

Jag hade nog inte riktigt fattat att det fortfarande är så tabubelagt att prata om ätstörningar. Särskilt sina egna. Efter gårdagens inlägg om problemen jag hade som yngre har det rasat in mejl och DM på Insta. Men extremt få vågar kommentera öppet.

Fick också bekräftat från flera läsare att det här med ätstörningar är något man ogärna pratar om öppet. Men varför, undrar jag? Jag tycker inte alls att jag är modig för att jag pratar om mina egna problem, jag tycker att det är självklart. Jag är ju en person som förknippas med träning och hälsa och jag vill förstås att de som följer mig ska få en så verklighetsnära bild av mig som möjligt.

Minns när jag gästade podden Ofiltrerat som leds av PT-Fia och där tog hon bland annat upp fenomenet med instagrammare (och säkert också bloggare) som beställer in överdådiga lyxfrukostar, tar en bild och lägger upp i sina flöden och sedan bara petar i maten. Sånt där blir jag galet förbannad av att höra, jag har nästan lust att lägga upp en sådan frukost på mitt Instagram och samtidigt också en video där det framgår att jag faktiskt också äter upp maten.

Men om vi då slår fast att det är tabu att prata om sina ätstörningar, varför är det så? Det känns ju som att klimatet nu är öppnare än någonsin för människor att våga öppna upp om psykisk ohälsa. Eller är det bara så bland oss som arbetar med sociala medier? Är det mer tabu för andra? Och vad är man då rädd för, är det att bli stämplad som ”någon med problem”? Jag dömer inte nu, jag tänker bara högt.

Någon som har några kloka tankar om varför ätstörningar är så tabu att prata om?

Minns hur det snurrade i huvudet och flimrade för ögonen när jag förtvivlat försökte göra en armhävning. Gick ner på knä men orkade ändå inte. Armarna var helt kraftlösa, kroppen hade noll energi.

Minns det där som om det var igår, men det är faktiskt över 20 år sedan. Jag gick på gymnasiet, naturvetenskaplig linje, och försökte förtvivlat passa in i klassen. Vi var nästan bara tjejer och alla pluggade frenetiskt. Alla ville alltid ha alla rätt på alla prov och alla var dessutom smala och snygga. Tyckte åtminstone jag. Mitt sätt att hantera all den där pressen var att sluta äta. Jag åt knappt någon frukost, käkade fil till lunch och petade i middagen. Gick ofta och lade mig tidigt för att bli av med hungerkänslorna och jag hade bara ett mål framför ögonen: att bli så smal att jag kom i de där supersmala jeansen som några tjejer i klassen hade.

Men allt det där bantandet gjorde mig inte bara yr och trött, dessutom kände jag mig svag. Och det ville jag ju inte vara! Jag ville ju känna mig stark och frisk. Så jag sökte mig till det nyöppnade, flashiga gymmet mitt i stan och provtränade. Fick syn på en galet snygg instruktör och slog till på ett gymkort. Bokade också raskt in mig på en av hans klasser, ett riktigt tufft fyspass som var en kombination av styrke- och konditionsträning. Men redan några minuter in i passet måste han nog ha sett hur det stod till med mig. Jag orkade ju absolut ingenting, utan svävade mest runt som en förvirrad dammtuss.

– Tjejen, äter du något överhuvudtaget? Du kommer aldrig orka med det här passet om du inte äter. Jag ser ju att du inte orkar med det här, så det bästa du kan göra nu är att avbryta och åka hem och äta.

Instruktörens ord ekade i mina öron. Minns att jag skämdes som en hund när jag lämnade aerobicssalen och hasade mot omklädningsrummet. Skämdes för att jag inte orkade, för att jag hade gjort bort mig inför den där snygga instruktören och för att jag gjorde så här mot min kropp. Jag hade bantat så hårt att jag förlorat min mens och tyckte på riktigt att det bara var skönt (!) Jag tänkte inte på vilka följderna hade kunnat bli. Benskörhet, stressfrakturer och annat elände senare i livet… Mens är för fasen naturligt, mens är viktigt! Jag vill ha tillbaka min mens, minns jag att jag tänkte. Och så ville jag orka med det där tuffa passet. Målbilden var att jag skulle känna mig superstark och orka varenda övning utan att krokna.

Hur det gick? Jo, instruktörens ord blev vändpunkten. Jag gick faktiskt hem och åt en riktig middag. Och sedan dess har jag ätit: frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag, mellanmål. Jag bar upp vågen på vinden och lovade mig själv att aldrig mer hålla på och väga mig. Det var slut med det där. Nu skulle mitt friska, starka liv börja. Visst har jag haft bakslag och visst ekar den där destruktiva rösten inom mig ibland. Men det bästa är att jag nu vet hur jag ska agera på den där rösten. Jag konstaterar att den är där, jag skäms inte för den – utan visualiserar bara hur jag knövlar ihop den likt ett papper och slänger i papperskorgen.

Mensen kom tillbaka och några månader senare gjorde jag en massa armhävningar på det där passet. På tårna. Och fick en tröja med gymmets logga av den där snygga instruktören. Den tröjan har jag kvar än idag. 

Fler här som har erfarenhet av ätstörningar? Dela gärna dina tankar, om du vill. Kram!

Foto bilden ovan: Luca Mara

Jag var ju alltid den där maskinen som ”spikade” alla prov i plugget. Och sen blev jag tjejen som gav sig ut och sprang stentuffa pass när som helst, knappt utan problem. Men nu då? Vad är det som händer?

Det är både skönt och omvälvande att inse att livet inte är konstant. Att man hela tiden utvecklas. Men med det kommer också väldigt jobbiga känslor. Särskilt för ett kontrollfreak som mig är det extremt jobbigt att känna att jag inte alls orkar hålla på som jag kunde göra förr om åren. Tänker tillbaka på när jag pendlade Uppsala-Stockholm fem dagar i veckan i nästan tio år. Sedan kunde jag komma hem, kasta i mig mellanmål och sedan dra på mig löpargrejorna och ge mig ut och riva av värsta passet…

Kan ibland komma på mig själv med att fascineras över den jag var då. Samtidigt vet jag ju att då visste jag inget annat. Då var då med de förutsättningarna som fanns då. Nu är nu. Och hur är det nu då? Jo, betydligt lugnare. Just nu klarar jag inte mer än max ett möte om dagen. Tvingar jag mig själv till mer än så protesterar kroppen och huvudet direkt. Och vet ni – jag har till och med börjat lägga in viloveckor en gång i månaden. Smart nog har jag sett till att den veckan sammanfaller med den där veckan då hormonerna ändå bara ballar ur och lever sitt eget liv. Och den där evighetsmensen som jag beskrev tidigare har faktiskt gjort att jag ibland vilat från tuffare träning två veckor i sträck. Promenader, stretching och kanske ett lugnare gympass är det jag har tagit mig för.

Visst, det är inte helt lätt för någon som definierat sig själv som någon som tränar väldigt ofta att hamna i detta tillstånd. Men jag tänker att så är det nu, det är bara korkat att streta emot. Jobba med kroppen istället. Någon som känner igen sig? 

Foto bilden ovan: Luca Mara

Är det en sak alla människor på hela jorden har gemensamt så är det att vi alla en gång ska dö. Men trots detta är det väldigt tabubelagt att prata om sorg i detta land. Varför är det så? Varför grejar folk inte att prata om det här?

När pappa dog i somras var det såklart många som hörde av sig och gav sitt stöd. Nu har det gått ett halvår snart sedan den där tragiska fredagsmorgonen som för evigt är inpräntad i mitt medvetande. Idag frågar nästan ingen hur jag mår och om jag själv tar upp ämnet sorg börjar många skruva på sig och blir väldigt obekväma.

I helgen som gick var det ju första advent. Rev runt bland julpyntet nere i källaren och över mig kom den där känslan av att den här julen verkligen inte kommer att bli som förr. Jag vet ärligt talat inte hur den kommer att bli och om jag ens orkar fira jul. Det låg ju så mycket pynt i den där lådan som hängde ihop med barndomsminnen. Pappa utklädd till tomte, saker vi brukade göra på julafton, sånt vi brukade prata om. Mellan snyftningarna fick jag med mig ett par saker, men lämnade kvar en hel del. Bestämde mig för att jag tar fram dem det år det känns okej att göra det. Kanske kommer det aldrig kännas okej, då får det vara så. Då köper jag nya saker att hänga upp minnen på istället.

Jag funderar fortfarande på hur jag ska orka gå vidare efter allt som har hänt. Känner också att det jag skriver och säger är starkt färgat av vemod och jag märker att det inte alltid landar väl hos människor. För på Instagram, Facebook och i andra sociala medier ska man helst vara ung, sorglös och glad. Skriva om positiva saker, peppa och motivera. Men hur gör man det om man själv inte alltid är på topp? Det är svårt.

De senaste månaderna har jag fått en hel del mejl från människor som också drabbats av sorg på olika sätt. De beskriver hur svårt det är att befinna sig i den där massiva sorgebubblan och samtidigt ha samhällets tryck på sig att ha ”sörjt klart” efter några månader. Pratar man fortfarande om sorgen efter ett halvår eller mer, då är det något fel. Då blir folk obekväma och kanske rentav inte vill ha kontakt med dig. Samtidigt som man kämpar med vardagen och att orka ge sig ut och träna, för frisk luft och motion gör ju verkligen underverk för måendet.

Men VARFÖR ska det vara så jäkla tabu att prata om sorg och döden? Vore det inte bättre om vi försökte vara lite mer avslappnade i vår relation till det här ämnet, istället för att bli rädda och dra oss undan? Dela gärna dina tankar. Kram!

Foto bilden ovan: Petra Månström

Det finns saker man kan råka ut för som löpare som på nolltid kan släcka din träningslust fullständigt. Det här hände för några år sedan då jag skulle testspringa de sista två milen på Lidingöloppsbanan.

Det fanns olika grupper för olika snittfarter och i varje grupp fanns en eller två farthållare. Jag ställde mig i den gruppen som skulle hålla ett tempo på 6 min/km och var jättenervös och orolig för om jag skulle klara det. Och medan jag stod där och darrade av nervositet kom farthållaren joggande och hojtade: ”Nämen hej på er! Är det ni som är fikagruppen? Vad mysigt vi ska ha det idag, eller hur?!”

Jag har aldrig tidigare känt mig så tillplattad och värdelös i ett träningssammanhang. Och framför allt: jag kände mig inte längre som en löpare. Okej, vi tar det igen – för det här verkar inte vara självklart för alla. Det är så att en viss fart, till exempel 6-minuterstempo, kan vara flåstempo för någon medan någon annan tycker att det går extremt långsamt. Det är därför vi aldrig ska KOMMENTERA andras tempon, för fel kommentar vid fel tillfälle kan faktiskt sabba folks motivation för all framtid. Och det vore väl jäkligt synd?

Jag har funderat väldigt mycket på det här med varför en del känner ett så stort behov av att kommentera och värdera andras tider. Och gärna också skryta om sina egna tider. Vad är grejen, liksom? Så vi tar det än en gång, det här brukar jag ofta prata om: TÄVLA INTE mot dig själv! JÄMFÖR dig bara med dig själv och inte med andra!

Fler tankar i ämnet? Kanske har du råkat ut för något liknande? Kommentera gärna!

Foto bilden ovan: Luca Mara

Träna för att det är så himla roligt och för att man mår bra av det? Eller träna för att passa in i ett ideal, där man aldrig känner sig nöjd?

Blir uppriktigt ledsen när jag läser en rapport om en undersökning som Friskis & Svettis har låtit göra. Där får man bland annat reda på att:

• 26 % av unga vuxna mellan åldrarna 18-29 år upplever prestationshets från sin omgivning kopplat till träning och motion.
• Varannan ung kvinna (55 %) som tränar regelbundet anger att de påverkas negativt av samhällets, medias och träningsindustrins ideal – i jämförelse med snittet på 22 %.
• 70 % av unga kvinnor som redan tränar regelbundet, vill träna i större utsträckning, jämfört med snittet på 57 %.
• 31 % av kvinnorna påverkas av samhällets kroppsideal, i jämförelse med 12 % av männen.

Men vänta nu…träning ska ju få folk att MÅ BRA? Dagligen får man höra hur den psykiska ohälsan bland framför allt unga ökar lavinartat och alla vet ju vad motion gör för välmåendet… Men om man nu mår ännu sämre av att träna, vad fasen gör man då?

Blir helt uppgiven när jag läser det här och lika uppgiven när jag tänker på hur jäkla tufft det måste vara att vara ung vuxen idag. Särskilt att vara ung tjej i det här sammanhanget. När jag var ung vuxen fanns det inga sociala medier, visst påverkades jag av bantningstips i olika tidningar – men lät man bara bli att köpa de där tidningarna så fredade man sig på något vis mot all den där hetsen. När jag var runt 16-17 år började jag träna på gym och älskade det. Älskade vad endorfinerna gjorde med mig och min självkänsla, älskade att trots att träningen (och maten jag började äta på grund av träningen) gjorde att jag gick upp 10-15 kilo så blev jag SÅ pepp av att se mig själv i spegeln. Kände mig frisk och stark.

Men idag, när kroppshetsen ligger och lurar bakom nästa Instagraminlägg – hur sjutton gör man då? Vågar knappt tänka på vad som kunde ha hänt med mig om jag hade varit ung vuxen idag. Det är ju perfekta, solbrända och supervältränade kroppar precis överallt. Helt ärligt: hur fasen gör ni unga vuxna idag för att stå emot all den här pressen? Och ändå, känner visst hopp över att det verkar avta med stigande ålder. Men vete sjutton om kroppshetsen någonsin försvinner helt?

Sedan måste jag tillägga (utan att jag får betalt för det) att jag är glad att jag tränar på Friskis & Svettis. Har provtränat på andra gym men absolut inte känt mig lika avslappnad där. Så jag tycker ändå att de lyckas väldigt bra på att dels ha en skön mix vad gäller både kön och ålder, samt att anställa bra tränare med vettig inställning. Guldstjärna på det!

Vad tror du? Det här känns som ett superviktigt ämne som inte kan diskuteras nog mycket. Hur ser du själv på din egen kropp? 

Länk till hela rapporten.

Foto bilden ovan: Luca Mara

Det fanns en tid då jag var besatt av att ta så fina smoothie bowl-bilder som det bara gick. Minns hur jag signade upp mig på någon mejllista för att vara bland de första som fick möjligheten att beställa hem blå spirulina så att mina smoothie bowls kunde bli ännu färggladare. Minns hur jag kämpade mot våra eländigt korta decemberdagar för att hinna både träna i dagsljus OCH fixa och fota till perfektion pimpade smoothie bowls i något så när acceptabelt ljus.

Minns också hur jag en gång balanserade på sonens lilla trästol för att ta den perfekta ovanifrån-bilden på det lilla konstverket innan den där så snygga frosten på björnbären jag just tagit ur frysen smälte bort. Minns också att jag vid minst ett tillfälle trillade ner från den där stolen och tackade min lyckliga stjärna för att stolen var liten och mattan den befann sig på var mjuk. Pust. Jag = ett första klassens Instagramoffer.

Vart vill jag då komma med utläggningen ovan? Jo, jag vill prata om det här med att jag som yrkesverksam i sociala medier då och då – och handen på hjärtat allt oftare den senaste tiden – har ställt mig frågan vad jag egentligen håller på med. Det gör nog de flesta i de flesta yrken, inbillar jag mig. Fast just den här hetsen med att hela tiden behöva jaga spännande innehåll att dela med dem som läser kan stressa upp mig massor ibland.

I perioder kan jag ha hur mycket idéer som helst i huvudet, men ibland är det tvärdött. Går då ofta in på andra bloggar för att bli lite inspirerad och kan komma på mig själv med att fascineras hur man ens kan orka skriva om helgen som gick och lägga ut en massa bilder på allt som har hänt.

Typ varje vecka – år ut och år in.

För ärligt talat: det händer inte så förbaskat mycket revolutionerande i mitt liv. Visst glimmar det till såväl på det privata planet som på jobbplanet ibland då man är iväg på någon mysig semester eller gör något kul jobbuppdrag, men oftast är det ju jag som sitter här framför datorn. Eller så är jag iväg och tränar. Eller så sitter hela familjen här hemma i lägenheten och äter, leker eller eller kollar på tv. Men att dokumentera detta på en blogg och skriva med inlevelse om det? Orkar folk ens läsa?

Missförstå mig rätt. Jag älskar att blogga, instagramma och allt det där. Men det är när lusten dödas av det upplevda tvånget att hela tiden producera nytt, spännande innehåll som det ibland låser sig helt för mig. Och då blir synen på min egen vardag och mitt eget liv väldigt krass.

Ja, sånt kan jag fundera på då och då. Och då blir jag nyfiken på dig som läser det här och vad som får just dig att gå igång lite extra. Träningstips? Videoklipp? ”Så här bakar du den perfekta saffransbullen”-tips? Hit me! Och kram!

Foto smoothiebowlen ovan (med BLÅ spirulina, det ni!): Petra Månström