Högkänslig person, en HSP. Väldigt ofta när jag skriver inlägg i sociala medier får jag frågan ifall jag har funderat på om jag kanske skulle kunna vara en sådan. Och ja, det vet jag ju att jag är till 99,9 procent. Hur är det då att ha det här personlighetsdraget? I det här inlägget tänkte jag berätta om hur en typisk arbetsdag kan se ut för mig. Häng med!

06.00: Vaknar med ett ryck av att väckningssignalen på sambons mobil skär som en nyslipad kockkniv genom luften. Avskyr den där signalen som får mig att associera till något väldigt obehagligt, som ett brandlarm.

06.15: Inser att det är väldigt varmt i sovrummet trots att jag inte har något täcke i påslakanet. Snurrar runt en stund och irriterar mig på att det är varmt. Sedan sipprar röklukt in genom fönstret. Men wtf!!! Varifrån kommer den äckliga lukten? Ropar på sambon som inte känner någonting och undrar ifall jag inbillar mig.

07.15: Det börjar bli dags för tandborstning och påklädning av barn. Sonen är inne i en trotsperiod och slänger sig rasande på golvet. Han vägrar göra det vi ber honom att göra och för att visa hur irriterad han är gallskriker han. Skriket skär i mina öron och jag märker hur jag börjar svettas och få hjärtklappning.

07.35: Sambon rullar iväg till förskolan med en betydligt lugnare son i vagnen och stänger igen dörren. Jag märker direkt hur pulsen går ner och ett fridfullt lugn infinner sig när jag äntligen får njuta av tystnad och en tom lägenhet. Dricker kaffe, öppnar datorn, börjar svara på mejl och känner samtidigt en ångest över att jag tackade nej till att åka på det där frukosteventet som var idag. Vet ju hur bra det är för mig att mingla och nätverka, men jag har nästan aldrig energi över till dessa sammankomster. Och jag vet också hur mycket energi det tar av mig efteråt att hämta mig från alla intryck som sköljer över mig i sådana sammanhang. Jag är verkligen inte bra på ytligt umgänge, särskilt när jag inte vet vad jag har folk. Samtidigt kan jag känna mig misslyckad över att jag inte ”pallar trycket” och ifrågasätta varför jag ens jobbar med det här.

09.00: Samlar mig inför dagens första telefonsamtal. Är stolt över att det här jobbet har tvingat mig att jobba bort min telefonfobi med någon slags avancerad chock-KBT. Förr om åren undvek jag konsekvent att prata i telefon, nu har det blivit betydligt bättre. Har insett att det för mig bara är viktigt att komma över den där första tröskeln, har samtalet väl kommit igång brukar jag slappna av ordentligt – även om det är ett ”inte så jättemysigt” samtal. Värst är om jag känner vibbar av dålig energi eller dålig personkemi tidigt i samtalet, då blir jag nästan blockerad, får hjärtklappning och vill bara avsluta samtalet så jag kan andas ut.

12.05: Som vanligt när jag är inne i min kreativa bubbla, just nu med manusskrivande, glömmer jag tid och rum och tiden bara rusar fram. Vad hände, klockan var ju nio nyss? Funderar på hur jag ska lägga upp resten av dagen när en gräsklippare plötsligt börjar härja runt utanför fönstret. Men NEEEEEJ! Orkar inte! Varför måste alla dessa saker skötas dagtid, när jag måste jobba och ha 100 % tyst? Tackar min lyckliga stjärna att jag investerade i ett par brusreducerande hörlurar som visserligen var svindyra, men såååå värda pengarna. Problemet är att jag successivt blir svettigare och känner mig ”inlåst” med hörlurarna på, men jag stålsätter mig och klarar av att jobba så i en timme till.

Poetto Beach

13.10: Kokar kaffe, äter en matig macka, dricker en proteindrink, käkar en tallrik gröt eller något annat jag råkar ha hemma medan jag lyssnar på en podd. Just nu går Skäringer & Mannheimer varm här hemma.

14.00: Inser att gräsklipparen inte kommer att lägga av än på ett tag, resignerar och börjar förbereda mig för en löptur. Tar mer tid på mig än det är rimligt. Byter tröja flera gånger för att tvättrådslappen kliar mot ryggen (mycket HSP!) eller för att färgen får finnen i pannan att synas mer än nödvändigt. Blir arg på mig själv för att jag håller på så här och till slut kommer jag iväg. Det här är en bra tid att springa på här i stan, folk sitter oftast inne på sina kontor och det är mest pensionärer och föräldralediga ute. Skönt.

14.45: Duschar och blir stressad över att tiden går så fort när jag har en massa jobb kvar att göra och sonen snart ska hämtas på förskolan.

15.05: Sista jobbrycket. Mejlar och skriver inlägg så att tangentbordet glöder. Samtidigt har jag föreläsningsmanuset i huvudet och försöker komma på bra trådar till det. Kaos i huvudet som slutar med att jag kommer på mig själv med att kolla på barnkläder på Lindex istället för att göra det jag borde, nämligen jobba.

16.30: Med en känsla av att jag inte riktigt har hunnit klart och plågsam vetskap om att jag måste fortsätta jobba när sonen har somnat (vid 22-tiden, puh!) drar iväg till förskolan.

Fortsättning följer vid något annat tillfälle… (Det har nämligen blivit dags att hämta på förskolan, haha!) Även om en HSP ofta är rätt känslig för kritik så vill jag gärna höra dina tankar i det här ämnet. Tycker det är viktigt att prata om högkänslighet, för jag upplever att vårt samhälle inte riktigt har förståelse för oss alla gånger.

Foto bilderna ovan: Emma Shevtzoff och Jonas Hansen

Dela: