Prag Halvmaraton

Du vet den där frustrerande känslan när man känner sig så stark, men så är kroppen liksom inte intresserad av att springa. För den har ju fullt upp med…annat. Tror att många tjejer känner igen sig i det här inlägget…

Jag vet att jag ska vara stolt över att vara kvinna, jag vet att kvinnokroppen är fantastisk som kan bära och nära ett barn och allt det där. Men, likt förbaskat: det är så sjukt frustrerande att en gång i månaden känna sig så svag och seg på träningspassen. Extra frustrerande förstås om datumet för ett lopp råkar sammanfalla med just lingonveckan.

För då vet jag att jag kommer att få kämpa redan från första löpsteget och det kommer att bli riktigt, riktigt tufft mentalt. Att springa lopp i ett högt tempo är förstås alltid jobbigt, men när inte ens Ipren biter på mensvärken…ja, då vill man bara logga ut och gå och köpa en chokladask och smälla i sig, haha.

Prag Halvmaraton

Är ändå förbaskat stolt över att jag tog mig i mål. Jag skriver det här inlägget för att andra kvinnor kanske kan förstå hur det är och också känna stöd i att de inte är ensamma. Det ÄR jobbigt att liksom ha osynliga tyngder på kroppen en gång i månaden och mensvärken har dessutom tiodubblats sedan jag fick barn. Hur fantastiskt det än är att vara kvinna så hade jag gärna sluppit detta… Vad säger ni andra löptränande kvinnor? Erfarenheter av hur det är att springa i samband med mens?

Stor kram och glad fredag! 

Foto bilderna ovan: Jonas Hansen

Dela: