Aruba International Half Marathon

Tidigt på morgonen, före soluppgången, deltog jag i den 32:a upplagan av Aruba International Half Marathon. Temperaturen var 27 grader, luftfuktigheten 90 procent. ”Tropiksmocka” är det bästa ordet jag kan komma på för att beskriva känslan under loppet.

Det är en mycket fostrande, utvecklande och intressant upplevelse att springa långlopp i ett helt annat klimat än man är van vid. Nu har jag ju hunnit bocka av ett par tropiklopp redan, men de går ändå inte att bunta ihop. Förhållandena på under Aruba International Half Marathon kan närmast jämföras med läget under halvmaran på Seychellerna, som jag sprang i februari 2016.

Men vi tar det från början. Klockan tre på morgonen ringde väckarklockan på vårt hotellrum på Divi All Inclusive i Oranjestad. Då hade det bara gått fem timmar sedan kvällens middag och jag var inte särskilt hungrig. Tryckte ändå i mig en bar, en banan och drack vätskeersättning (tokviktigt när det är så här varmt och fuktigt!) Sedan på med löpargrejorna och iväg till bussen som skulle ta oss löpare till starten i San Nicolas, Arubas näst största ort som också kallas ”Sunrise City”.

Aruba International Half Marathon

Aruba International Half Marathon

Det är en speciell känsla att sitta i en sådan där löparbuss och ta in det förväntansfulla sorlet, den svaga doften av liniment och kolla in hur de andra löparna ser ut. Konstatera att gel, det hade jag helt glömt bort att ta med mig. Och jag som till och med brukar föreläsa om hur viktigt det är att ha med sig sådant. Epic fail! Gnuggade sömngruset ur ögonen och drog på musik i hörlurarna. Försökte fokusera på det jag skulle göra, nämligen springa en halvmara i den här fukten och värmen. Kommer bli en intressant morgon!

Så fort vi hade kommit fram till San Nicolas och jag klivit ut ur bussens luftkonditionerade mikroklimat tog jag av mig toppen. Det får bli tävling i sport-bh, JÖSSES så varmt och fuktigt det var! Joggade runt lite försiktigt, kände direkt att jag var kissnödig. Bara att ställa sig i den lååååånga kön till de två bajamajorna som fanns på plats. Tio minuter senare blev jag kissnödig igen, men då var kön så milslång att jag gjorde som de flesta andra och sprang in i en buske istället.

Aruba International Half Marathon

Aruba International Half Marathon

5.30 ljöd startskottet i Aruba International Half Marathon och de omkring tusen löparna i startfållan började röra sig framåt. Ingen engagerad speaker, men väl till tonerna av härlig åttiotalsmusik. För mig brukar åtminstone den första halvan av en halvmara kännas lättsprungen, men nu var det tungt direkt. Det kändes som att fötterna skulle trampa igenom asfalten och jag undrade vad som hade hänt med kroppen.

Några kilometer in i loppet inträffade misstag nummer två. Jag missuppfattar att de små vattenfyllda påsarna som delas ut är tänkta som dryck till löparna. Jag trodde det var någon slags ”kudde” som man skulle kyla ner sig med! Så jag gör inte som jag borde ha gjort, alltså sticka hål på påsen och dricka upp innehållet, utan KASTAR IVÄG den efter att jag har svalkat hals, panna och handleder med den. HUR TÄNKTE JAG EGENTLIGEN..???

Nu skulle det dröja tre-fyra kilometer till nästa vätskekontroll. Så otroligt korkat av mig att missa. Men intrycken från banan då? Vi startade ju medan det fortfarande var mörkt, så då gjorde det inte så mycket att vi sprang på en raklång asfaltsväg. Men efter soluppgången hade det verkligen behövts lite mer inspirerande blickfång. Aruba är ju fylld av sanslöst vackra stränder och det hade varit så kul att få springa närmare dem.

Aruba International Half Marathon

Aruba International Half Marathon

Att mata kilometer efter kilometer med tunga ben och inga särskilda blickfång gick segt. Höjdpunkten var när Jonas rullade förbi i en bil och tog bilder, så jag delade upp loppet i små delar. Fokuserade bara på att orka springa tills nästa gång bilen med Jonas skulle dyka upp. På så sätt blev det lite mer uthärdligt att fortsätta nöta på.

Svetten forsade och jag konstaterade att de lokala löparna inte verkade ha samma problem med svettningen. Logiskt såklart, eftersom de är vana vid fukten och värmen. Accepterade motvilligt att det här inte var min dag och att jag skulle få kriga hela vägen in i mål. För i mål ville och skulle jag, även om jag flera gånger funderade på att bryta.

Särskilt när illamåendet brakade loss i mitten av loppet. Gång på gång kändes det som att jag skulle behöva hoppa in i en buske och kräkas, magen var helt i uppror. Huvudet bultade. Vätskebrist kanske? Men hur kunde jag råka ut för det, jag som druckit så mycket vätskeersättning?

Aruba International Half Marathon

Aruba International Half Marathon

Solen började ta på allvar nu och varje steg blev en kamp. Tappade fart hela tiden och blev knäckt av att ”typ alla” löpare passerade mig. Inget att göra åt, jag hade ju inga växlar kvar. Nu var det överlevnad som gällde. När jag närmade mig huvudstaden Oranjestad kändes det aningen lättare, insåg att målet närmade sig allt mer.

Peppade mig själv med att försöka tänka positiva tankar och bestämde mig för att försöka ta energi av publiken under målspurten. För ”spurta”, det skulle jag. Spurta älskar jag att göra, även om det här blev en mycket lam spurt. Gjorde high fives med publiken, struntade i att ”typ alla” passerade mig och  sprang i mål med glädjetårar i ögonen. JAG KLARADE DET! Men idag var det en tuff dag på jobbet.

Mötte upp Jonas och Adrian, som satt och myste i sin vagn. Tryckte i mig saftiga vattenmelonskivor och drack mängder med sportdryck. Väl tillbaka på hotellrummet började jag skaka okontrollerat. Klarade knappt av att duscha på grund av frossan, trodde jag skulle frysa ihjäl trots att jag drog på högsta värmen. Blev liggande i hotellsängen i flera timmar efteråt, drack och åt och först framåt lunch återvände livsandarna.

Aruba International Half Marathon

Aruba International Half Marathon

Aruba International Half Marathon

Aruba International Half Marathon

Vilken erfarenhet! Det här är bland det tuffaste jag har gjort i löparväg och jag är så glad över att jag klarade det. Nu är det bara att sätta sig ner och summera loppet och dra lärdom av misstagen. Och börja äta mer järn, för tydligen lider jag av järnbrist också. Kanske förklarade delar av den stora trötthetskänslan?

Löpningen är ju så här. Ibland helt problemfri och euforisk, ibland motig och jobbig. Men man lär sig av alla erfarenheter, särskilt de negativa. Aruba International Half Marathon rekommenderar jag varmt (!), inte minst för att du efter loppet får njuta av after run i världsklass!

Nästa tropiklopp (för jag hoppas det blir fler!) kommer jag sväva fram som under Mauritius Halvmaraton förra sommaren! 😉

Foto bilderna ovan: Jonas Hansen
Mer info om loppet hittar du här.

Dela: