hastsparet

Hur ska man prioritera löpningen till andra bitar i livet? Här är jag mitt i ett jobbigt intervallpass i Stadsskogen i Uppsala 2013. Foto: Karin Grip.

I senaste numret av magasin Spring läste jag en krönika signerad Anders Herrmann, en duktig Uppsalalöpare som jag har haft nöjet att träffa live ett antal gånger. Titeln var ”Rör inte min löpning” och det hela handlade om att folk har åsikter om att han tränar så pass mycket och hur detta påverkar hans övriga liv.

Under doktorandtiden tyckte hans kemiprofessor att det kanske ibland blev lite väl mycket löpning för Anders del och välmenande arbetskamrater och vänner har undrat om han verkligen ska träna så där mycket. Han blir ju bara skadad hela tiden och är dessutom inget proffs. Under en session med den psykolog han ibland träffar i samband med utbildningsterapin på psykologprogrammet ifrågasattes också hans löpning men den svåraste kampen har förts i Anders kärleksrelationer där diskussioner om prioriteringar har blivit en känslig fråga.

Anders försvarar sina prioriteringar med att han älskar det han gör och är nyfiken på hur bra han kan bli. Han är glad över att äntligen ha hittat något som gör honom passionerat lycklig och avslutar med att ”det är ju faktiskt så att den som har tyckt om något mest när den dör vinner”.

Den här krönikan berörde mig starkt och jag ska berätta varför. För även om jag inte på något sätt har varit eller är på Anders nivå som löpare så har jag ändå tvingats försvara min träning massor med gånger. Framför allt i kärleksrelationer där partnern har känt sig bortprioriterad, men även inför familj och arbetskamrater. Alltid har det sunda i att lägga så pass mycket tid på träningen ifrågasatts. Det som gjorde mig allra mest irriterad var då att folk blev sura när jag ifrågasatte hur de prioriterade sin tid. Att sitta i timtal framför tv:n, datorn eller med mobilen verkade inte alls vara lika allvarligt som att faktiskt ge sig ut och röra på sin kropp. Att faktiskt göra något som främjar ens hälsa.

Att träna på ett sätt man trivs med ger livskvalitet och bättre hälsa, det är jag helt övertygad om. Men däremot tycker jag det är viktigt att lite nu och då göra en ”reality check” och ställa sig själv frågan varför man egentligen tränar så pass mycket. Är det för att kompensera för något annat? Saknad efter kärlek, någon att tycka om, en mening med livet? Det är naturligt att man instinktivt hamnar i försvarsställning så fort ens prioriteringar ifrågasätts, men om du verkligen lyssnar inåt och är 100 procent ärlig mot dig själv – är du verkligen, verkligen nöjd med din situation? Eller är det lättare att hävda att löpningen är så pass viktig att jag inte har tid att ha en relation och hinna umgås med vänner som inte är löpare, fast jag innerst inne önskar något annat?

För egen del hamnade den här frågeställningen i fokus när jag blev skadad i höstas och inte kunde springa ordentligt på ett tag. Då hade jag ägnat den första halvan av 2014 åt massvis med träning inför Swissalpine Marathon och sedan UltraVasan. Jag var euforisk över min löpning men hade ett litet hål i hjärtat. Ett hål som blev allt mer påtagligt när löpningen försvann ur mitt liv på grund av en hälsporre. Hålet i hjärtat saknade kärlek och en riktig mening med livet. Träningen var en pusselbit, men jag insåg att mitt liv inte skulle fungera fullt ut om jag inte såg till att få ordning på hela pusslet.

Det handlar inte på något sätt om att sluta träna, men om att börja lära sig att kompromissa. När jag gick in i en relation med någon jag verkligen tyckte om och ville ha kvar i mitt liv insåg jag att det fanns mer i livet än träning. Han ifrågasatte heller aldrig mina val som ofta var fallet i tidigare relationer. Däremot ville jag anpassa min tillvaro för att kunna umgås mer med honom. Jag såg till att verkligen ta i när jag väl tränade och kände snart att jag kände mig starkare och piggare fast jag de facto tränade mindre antal timmar än tidigare. Men nu hade jag en fin anledning att genomföra mer effektiva pass och sakta men säkert kom jag fram till att för mig är det så här livet ska vara. Så på ett sätt kan jag tacka hälsporren för att den tvingade mig att ifrågasätta mina tidigare val och börja min resa mot ett mindre kompromisslöst jag.

Men det här är som sagt min resa, den behöver inte vara densamma som andras. Till exempel Anders. Hur som helst vill jag tacka honom för en ytterst tänkvärd krönika och önska honom all lycka med livet och löpningen! Fler tankar på temat kärlek, liv och löpning?

Dela: