Jag trodde ju att saker hade blivit bättre. Att jag kanske skulle kunna få leva ett normalt liv snart igen. Men efter gårdagens toppendag så kom värsta bakslaget idag 🙁

Skrev på Insta igår om hur glad jag var eftersom jag hade haft en så bra dag. Jag var verkligen genuint glad av många olika anledningar, bland annat för att de där vidriga mensblödningarna verkade ha lugnat ner sig. Det var en sådan befrielse att känna att jag inte längre behöver gå runt i svarta byxor, sova på en hög med handdukar och ha en handduk i handväskan att sitta på ifall det fanns risk att jag skulle blöda igenom.

Anledningen till det här blödningshelvetet är som jag tidigare har skrivit om myom, som är en godartad muskelknuta i livmodern. Andra halvan av 2018 var verkligen en vidrig tid för mig och förutom pappas bortgång så inverkade de här blödningarna mycket. Jag kände mig konstant svag och tvingades ofta avbryta träningspass i förtid på grund av att orken inte fanns där. Orkade knappt gå raskt förrän det började flimra för ögonen.

Strax före jul kom jag äntligen till en läkare som verkade ha bra koll på de senaste rönen och behandlingsmetoderna för myom. Fick medicin utskriven, medicin som brukar stoppa eller i alla fall minska blödningen hos de flesta som tar den. Men bakslaget kom i förmiddags. Jag körde ett distanspass på spinningcykeln när jag plötsligt och från ingenstans känner hur blodet forsar.

Fick avbryta och springa iväg till toaletten, bara för att konstatera att kläderna var helt nerblodade. Kände mig så oerhört ledsen och uppgiven. Men jag bestämde mig för att myomhelvetet inte skulle få sänka mig idag, så jag gick in i salen igen och körde klart passet. På väg hem fortsatte blodet att forsa och jag hann precis hem innanför dörren innan jag totalkraschade. Igen. Grät och grät och grät. Varför ska det här drabba mig? Varför kan jag inte bara få känna mig glad mer än en dag?

Det känns bra att kunna skriva av sig om det här, för jag vet att jag inte är ensam om att lida av det här. Dessa blödningar förstör verkligen livskvalitén och det värsta är att man aldrig vet när de kommer. Plötsligt kan ”dammluckan” bara öppnas och allt väller ut. Helt vidrigt 🙁 Försöker pusta ut nu och komma på vad jag ska göra åt det här. Just nu vill jag bara få hjälp, hjälp att bli av med dessa blödningar. Får ringa läkaren imorgon, så historien fortsätter.

Åh, vad jag önskar att jag bara kunde få leva som vanligt igen. Utan sorg, blödningar och annat elände. Livet alltså. Puh… Kram från mig.

Foto bilden ovan: Luca Mara