Jag växte upp som enda barnet och har sällan känt att det har varit något negativt. Foto: Petra Månström.
Oftast tycker folk lite synd om oss ensambarn. Vi är ju…ja, ensamma. Men jag föredrar egentligen att säga ”enda barnet”, det låter mindre negativt. Det är sällan jag har läst positiva saker med att växa upp utan syskon, så här kommer en lista på det temat från mig:
1. Du slipper bråka med jobbiga syskon. Visst lär man sig saker av att hamna i konflikt med syskonen, men samma saker kan man ju lära sig på dagis.
2. Folk blir positivt överraskade när de inser att man inte är någon mysko typ. Det finns ju en utbredd uppfattning om att ensambarn ska vara lite kufiska, sådan blir man ju om man växer upp utan syskon.
3. Du är inte rädd för att göra saker på egen hand. Som enda barnet får du tidigt lära dig att underhålla dig själv, en erfarenhet som är väldigt nyttig även i vuxen ålder.
4. Du är extra mån om dina vänskapsrelationer. För mig som inte har syskon är det väldigt viktigt att ha en nära och tät kontakt med mina närmaste vänner, de är ju lite som syskon.
5. Du slipper bli jämförd med dina syskon. Att ha syskon innebär oundvikligen att du tidigt blir jämförd med dem. På gott och ont. Det kan till exempel vara tufft att ständigt bli jämförd med ett framgångsrikt syskon om du själv inte har lyckats lika bra i livet, eller att ständigt få frågan om när det är dags att skaffa barn – dina syskon har ju redan familjer. Och så vidare.
6. Du slipper ärva någons avlagda kläder. Så skönt att få kläder som är tänkta för just DIG och inte ett äldre syskon.
7. Du slipper oroa dig för att någon ska rota bland dina prylar eller äta upp ditt godis.
8. Du får kanske ett eget rum. Den känslan!
9. Du har inga problem med att prata med vuxna, eftersom du hade mest vuxna omkring dig när du växte upp. Till skillnad från mina vänner som har växt upp med syskon har jag också större åldersspann på mina vänner.
10. Du är bra på att ta kontakt med nya människor. Eftersom du inte hade syskon att leka med på familjesemestrarna eller i sandlådan hemma fick du vackert fixa kompisar själv. Något som såklart är en stor tillgång även i vuxen ålder.
Något jag har glömt? Föreslå gärna!
10 bästa sakerna med att vara enda barnet
Taggar
9 Kommentarer
Skicka en kommentar
Sök
Om Petra
Jag heter Petra Månström och är journalist och löpcoach. Du behöver inte springa jättefort, lyfta tungt eller prestera på något sätt för att läsa min blogg. Den vänder sig nämligen till helt vanliga människor som kämpar med att få vardagen att gå ihop. Ibland hinner vi träna, ibland prioriterar vi annat. Men vi är alla livsnjutare som tränar för att leva – inte tvärtom. Varmt välkommen hit!
Maratonpodden
Senaste inläggen
-
Skyddad: Din löpcoach i örat: Moneghettiintervaller
Låt mig guida dig igenom ett roligt och...
-
Isak Nyqvist om skitövningar och avsaknaden av humor i träningsbranschen
Isak Nyqvist är den personliga tränaren som på...
-
Modicförändringar, Modicklinikken och antibiotikabehandling del 3
Det här är del tre i bloggserien om behandlingen...
-
Modic typ 1 och Modicförändringar: vittnesmål från patienter
Modic typ 1, eller Modicförändringar. Så löd...
-
Spring bättre och lindra smärta naturligt med Feldenkraismetoden
”Så när jag kom upp och ställer mig så bara...
-
Vinterbad och kallbad: utrustning, tips och råd
Vinterbad, eller kallbad om du hellre vill, blir...
Alltid skönt att läsa när man har ett enda barn. Hon frågar naturligtvis efter syskon ibland, men mest tror att hon gör det för att hon gillar ”småbarn”. Hon är en riktig dockmamma (leker fortfarande ibland, nu 9 år gammal) och gillar verkligen att ta hand om bebisar och barn när vi träffar sådana små typer.
Annars har hon det rätt bra tror jag 🙂
Inte ensam, men som ”sladdis” kändes man nästan som det, åtminstone efter ett antal år… Håller med i mångt och mycket, fast 3 & 4 kan verka lite motsatta väljer iallafall jag det som känns lagom. Sen kanske man får mer uppmärksamhet från föräldrar – på gott och ont – får komma ihåg det när det gäller vår dotter (som ju är ensambarn 😉 )
Fast det är ju egentligen omöjligt för dig att veta om du påverkats negativt eftersom du inte haft möjlighet att prova att ha ett syskon. Jag tror man blir nöjd och mår bra där man är i ens egen verklighet, varför jämföra och argumentera och hålla på? Om folk undrar varför du bara har ett barn är det väl bara att svara att det är en privatsak varför ni valt att ha det så?
Fattar inte den här himla redovisningsplikten som finns i Sverige, att man ska hålla på och svara alla på alla dumma frågor?!?!
Är själv enda barnet och när folk frågar mig om jag inte saknar syskon så brukar jag alltid svara att jag inte kan sakna något jag aldrig haft. Jag öndkar dock att folk över lag hade struntat mindre i varför vissa familjer har ett barn, mamma har kallats för egoistisk ”som bara” skaffat ett barn, kul att få höra när hon inte kunde få fler barn. Jag har fått många sårande kommentarer kring att jag är enda barnet genom skoltiden så jag önskar bara att det kunde vara lika accepterat att ha ett barn som flera. Go ensambarn!
Det tråkigaste med att vara enda barnet är/var kommentaren då är du bortskämd.
Ja, den är trist och stämmer ofta inte alls…
…tills den dagens ens föräldrar blir sjuka.
Vet inte hur jag hade klarat det utan mina syskon när vår Pappa blev sjuk. Tack vare att vi var fler (och Mamma såklart) kunde han bo hemma länge och framförallt den psykiska avlastningen blev bra, tack vare mina syskon. Det skulle ingen vän i världen gått upp mot.
Roligt att läsa bra saker med att vara ensambarn. Har dåligt samvete för att jag inte kunnat ge min son ett syskon. Han har så många gånger sagt att han vill ha det. Han skulle nog dock blivit det perfekta syskonet…..
Jättebra att du trivs med att vara ensambarn. Själv hade jag aldrig velat vara utan mina syskon. Jag tycker det är häftigt hur vi har växt upp tillsammans med samma föräldrar, men ändå minns händelser från vår barndom på helt olika sätt. De har sett exakt alla mina sidor och de kommer alltid att finnas med i mitt liv. Bara en sådan sak, att veta att man alltid har varandra, ger trygghet.
Sedan tycker väl jag inte det finns någon vits med att jämföra att vara endabarn eller ha syskon, just eftersom ingen av dem kan veta hur det är att leva på det andra sättet. Dessutom blir det lätt att man drar slutsatser utifrån sådant som kanske egentligen inte hör ihop med ifall man har syskon eller inte, utan kanske sådant som personlighetsdrag. Att någon till exempel är bra på att ta konflikter kanske inte främst beror på att personen ifråga växt upp med fem syskon, lika lite som den med vänner i olika åldrar har det för att hen i avsaknad av syskon fått lära sig att skaffa vänner själv.
Det går ju alltid bara tala utifrån sitt eget perspektiv! 🙂 Jag kan till exempel gissa att jag blir roligare och mer social tack vare mina syskon, eftersom jag snabbare kan slappna av och vara mig själv om de finns i närheten. Jag kan också gissa att det är tack vare dem som jag vågat göra många saker, eftersom de peppat mig och för att jag vetat att hur det än går så har jag alltid dem. En annan positiv sak är att man alltid har någon att göra någonting med – ingenting är för tråkigt eller konstigt för att inte dra med syskonet på det. För mig är mina syskon som väldigt nära vänner som man dessutom har privilegiet att alltid kunna vara 100% ärlig med.
Sammanfattningsvis tror jag att syskon extremt sällan är någonting dåligt att ha och att det aldrig går att uppleva syskonkänslan med några andra än just sina syskon, MEN att det inte skulle vara sämre att växa upp utan dem. Ingen kan ju någonsin veta hur man själv skulle upplevt något annat liv än det man själv har. Har man växt upp med syskon är det såklart lätt att argumentera för varför det är bäst, medan om man växt upp som enda barnet säkert har motsvarande anledningar att tro att ensam är bäst. Finns det något rätt svar? Nej 🙂